Ur dagens krönika. Något om namn, tilltalsord och brerskålar. Nomina sunt odiosa! mumlar helt visst mången svensk, manlig eller qvinlig, melerad eller klarblå skribent, då fantasien redan vid första uppränningen till en roman, en novell eller en terterpjes, snafvar öfver en törarglig stötesten — namnen på de personer, hvilka skola figurera i det nya snillefostret. Hjelten kommer att heta Adolf och hjeltinnan Hildegard — Adolf och Hildegard! Gud så poetiskt! — men esternamnen! Är det fråga om en skildring ur den högförnäma verlden, af den högre aristokratien, om hvars vanor och manår förf. kanske har lika mycket begrepp som la commune om skilnaden mellan mitt och ditt, då kan man temligen lätt reda sig: Adolf, den svärmiske, oemotståndlige unge