— Huru! är ceremonien redan försiggången? — Ja, sir, allt utom fyllandet af grafven. Kom sjelf och se på brännkolen. — Jag ger brännkolen tusan! — Ndåväl, sade en annan direktör, eftersom ceremonien redan skridit så långt — men, wmr Martin, sådant får ej hända mer, vare sig med eller utan brännkol. Mr Martin lofvade att det aldrig skulle hända mer och sågs kort derefter ute på kyrkogården påskyndande folket. Begrafningssällskapet försvann snart och lemnade ingenting annat efter sig som möjligtvis kunde inverka störande eller obehagligt på Lifoch Brandförsäkringsbolaget än en ny graf och en skuld af niohundra pund till Richard Martins arfvingar. Ej långt från denna kyrkogård var ett värdshus och i detta värdshus en liten kammare i andra våningen hvarest en man befann sig, hvilken åsåg begrafningsceremonien med stort intresse, ehuru i en föga passande sinnesstämning; ty hans ögon glänste hela tiden af en utomordentlig glädje och för hvarje ny afdelning i den dystra ceremonien brast han i ett skallande skratt. Richard Martins testamentsexekutor infann sig vid lägligt tillfälle på Gosshawks byrå och företedde lifförsäkringspolisen. IIana bror framvisade en inteckning i dersamma på 300 pund och återstoden tillföll den aflidnes hustru. Gosshawk utbetalade penningarne vid den af lagen medgifna anständstidens utgång.