sarne, om den franska armen stått under hans ledning. Cluseret kan nu vara omkring 45 år gammal; efter det amerikanska krigets slut, i hvilket han deltog såsom f. d. fransk kapten, kom han till Paris och infördes af Vermorel, Kouhers skyddsling, i de demokratiska kretsarne. Det är en hogvaxt och mager man, med en soldats uppsträckta hållning. Han har forut aldrig kunnat insifva förtroende. Hans Hederslegion, hvilken han tager på sig eller lägger af, alltsom han står i förbindelse med republikaner eller monarkister, säges härstamma från Junidagarne; och förhåller det sig så, se vi ånyo skådespelet af en man, som befinner sa g midt i en rörelse, hvilken han tör några år sedan bekämpade med vapen i hani. . -GeneralHudes. som nu synes ha försvunnit, är en at dessa däraktiga patrioier, hvilka omedelbart efter slagtningen vid Woerth anordnade rerolten i La Vilette och derför dömdes af krigsrätt till döden. D. 4 Sept. räddade hans lif. Han är ännu icke 30 år gammal, har förut studerat lagvetenskapen, lade sig deretter på stenografien och har sedan roat sig med att sofva i krigsministern de Flös säng, såsom general. Jules valles är namnet på en af kommunensofficiösa skriftställare och utgifvaren at Cri du Peuple. Hans historia är rik på obegripligheter. Genom Villemessants dörr inträdde han i det andra kejsardömets litterärt-politiska lif och ställde sig på det republikanska partiets yttersta sida. Han är en afsvuren fiende till Bonaparterna och var en af Ilaussmanns tjenstemän. 1867 grundade han det högröda veckobladet La Rue och valde till medarbetare Stamir, en af polisprefekten Pietri besoldad polack. 1869 agiterade han såsom Candidat de la misere mot Jules Simons val och erhöll samtidigt 10,000 fres ur polisprefekturens hemliga fonder. -. Röd eller mouchard? ... eller båda delarne på samma gång? .. that is the question. Longuet är hufvudredaktör för kommunens Journal Öfficiel. Han var förr hufvudredaktör för det revolutionära studentbladet Rive gauche, hvilket förde en kort tillvaro i Quartier latin och ötversvallade af de vildaste radikala teorier och hånfullaste angrepp mot det bestående. Hans främste medarbetare numera är Pierre Denis, en god, ovanligt blödsinnad, ung man, hvilken tyckes föga passa i sin närvarande omgifning. Han var ännu kort före krigets utbrott Isamberts medarbetare i bladet ÅIndependant Remois och har förr gjort sig bemärkt genom uppsatser i arbetarefrågan. För Blanquits lefnadsförhällanden, hvilka mestadels haft fängelsemurarne till ram, ha vi förut redogjort. Han synes ännu stå hemlighetsfull bakom hela den ohyggliga pariserrörelsen och vara den, som håller kommunens trådar i sin bloddrypande jakobinska hand. Ännu för kort tid sedan utgjorde Blanquisterna blott en liten minoritet at pariserarbetarne, deras beryktade ledare kunde ej ens svinga sig upp till att bli deputerad för Paris och han kunde vid valen d. 8 Februari knappast samla 50,000 röster kring sitt namn. Pariserarbetarnes hela samlade antal uppgår väl till 1 million, och skulle det lyckas honom att draga denna befolknings alla fraktioner i sina nät, då har Paris och verlden skäl att darra, om ej regeringen i Vergailles snart får bugt med revolutionen. Den religiösa rörelsen i Schweiz. Äfven i Schweiz pågår en häftig kyrklig strid med anledning af den af ekumeniska mötet i Rom antagna dogmen om påfvens ofelbarhet, hvars förkunnande och tillämpning jemväl här möter allmänt motstånd. Från Zärich skrifves härom d. 6 April: Yttre anledning till utbrottet af striden, hvilken i sjelfva verket är civilisationens kamp mot barbariet, gaf presten Egli i Luzern. Han är fångpredikant och har vågat uppträda öppet och frimodigt mot ofelbarhetsdogmen, och i stället för att uppläsa sin biskops herdabret om sagde ofelbarhet, undervisade han sina åhörare i sjelfva dogmens väsende, ådagaläggande dess fullständiga omöjlighet. Han underrättade äfven den biskoplige kommissarien härom. De svarta råkade i formligt raseri. Egli fick först betänketid, men då han fasthöll vid sin kätterska åsigt, utgöts öfver honom den biskopliga exkommunikationen, anathema sit! Allas blickar i Schweiz riktades nu på regeringen i Luzern. Hon uppträdde i början något foglig och sökte att mildra åskan. Men curian sade sig ej kunna återkalla sin bannlysning och fordrade att hon skulle afsätta Egli från hans befattning som fångpredikant. Regeringen vägrade, derför Åatt intet annat lägges honom till last, än att han icke kan med sin öfvertygelse förena den nya dogmen om påfvens ofelbarhet, hvilken vid hans ordination och tillsättande icke var någon trossats inom den katolska kyrkan. De ultramontana tidningarne ropa: Religionen är i fara! Katolikerna skola vid de nästa Majvalen ihågkomma det. Detta satte befolkningen i rörelse. Fem af Luzerns anseddaste män inbjödo allmänheten till skyttehuset d. 31 Mars för att öfverlägga om dogmen, på det äfven lekmännen må i dessa ting vinna en ståndpunkt och göra för sig klar dogmens betydelse äfven för det borgerliga lifvet.s Mötet bevistades af så många, som kunde få rum i salen, och till detsamma ingingo från alla kantoner adresser om befolkningarnes anslutning till saken. Enstämmigt antogos resolutioner, hvilka förkastade den på orättsligt sätt tillkomna ofelbarhetsdogmen och de påfliga dekreten derom; hvarjemte äfven denna resolution antogs: Vi lofva att efter vår bästa förmåga skydda de andliga, hvilka skulle möta fientligheter och förföljas af den romerska curian, derför att de ha mod att qvarstå vid den katolska kyrkans hittills varande lära och förkasta de vaticanska nyheterna. Vi önska, att äfven staten skall skydda dem mot sådana förföljelser, så att de hvarken hindras i sina funktioner och rättigheter som själasörjare eller inskränkas i sina ekonomiska förhällanden. Vidare beslöt man: 1. Att ställa en skrifvelse till stadsfullmäktige med tillfrågan, huruvida vederbörande tänkte vidtaga åtgärder angående förkunnandet af läran om den nya dogmen angående påfvens ofelbarhet i stadens skolor, och 2. att ingå med en inlaga till förbundsrevisions-komitsn, att densamma måtte vara betänkt på att genom förbundsförfattningen tillförsäkra trosfriheten dess behöriga skydd. Dessa resolutioner ha väckt liflig genklang öfver hela Schweiz, der man äfven med förtjusning erfarit Munchenerprofessorn Döllingers manliga förklaring mot ofelbarhetsdogmen, hvilken förklaring nu som bäst gör sin rund i äfven de aflägsnaste Alpdalarnes lägsta hyddor. Kyrkostriden i Tyskland. Hela Tyskland står med undran och ser, huru inom dess sköte en strid börjar uppstå, bvars utsträckning kan bli af stor betydelse. I Baiern har erkebiskopen af Mänchen uppmanat den lärde professorn Döllinger, som under ekumeniska mötet stod i spetsen för de frisinnade katolska teologernas i Tyskland opposition mot mötets tendenser, att antaga dogmen om påfvens ofelbarhet. Han besvarade