Schismen inom Stockholms Unsk. Bank. (Bref till Goteb-Posten från en tillfällig korresp.) Stockholm d. 6 April. Så ha vi då ändligen fått en liten episod midt under denna tid at nedslagenhet och bekymmer. Uti Stockholms ensk. bank sutto såsom ledamöter af direktionen bland andra aktade personer äfven generaltulldirektören Bennich och grosshandl. Frestadius. Denne sistnämnde hade endast ett år haft plats i direktionen, men ansåg sig icke desto mindre redan hafva genomträngt bankväsendets alla delar så fullständigt, att han fann sig befogad att genom reservation till protokollet mot bokslutet, det 14:de i ordningen om jag ej misstager mig, förklara att det vinstbelopp som föreslogs till utdelning på lotterna, icke var befintligt och att bokslutet var hopgjordt endast för att upprätthålla det höga priset på den ifrågavarande bankinrättningens aktier. Noga räknadt innebar denna hr Frestadii skriftliga reservation en anklagelse för vingleri, och det hade varit mycket underligt om hr Wallenberg tåligt underkastat sig något dylikt. Ingen af öfrige direktörer och ingen af revisorerna instämde uti hr Frestadii reservation. Han stod således alldeles ensam uti sin uppfattning af förhållandena inom banken och det lärer således kunna sättas utom allt tvifvel, att bokslutet varit uppgjordt utan bialsigter och fotadt på sunda grunder. Hr Bennich reserverade sig mot en helt annan sak eller emot direktionens beslut att Allmänna IIYpotheksbankens m. fl. 5.procents-obligationer, som förut varit boktörda till 93 9, nu i bokslutet åsattes ett värde af 94 . Men det larer icke hafva varit denna hr Bennichs reservation, som föranledde hr Wallenberg att önska hr Bennichs ersättande vid nu föreståeude omval af ny ledamot. Hr Bennich lärer under en längre tid inom direktionen hafva intagit en ställning gent emot hr Wallenberg, som gjorde att timslånga öfverläggningar förekommo om obetydliga administrativa frågor. Man kan lätt tänka sig, att då det endast är vägra minuters väg emellan kgl. tullstyrelsens sessionsrum och bankdirektionens, så hann hr generaltulldirektören, som direkte från det ena stället kom till det andra, ej glömma sin höga egenskap af generaldirektör, utan sökte med den honom egendomliga ifver och ihärdighet göra sin uppfattning gällande. Men hvad han deremot synes hafva glömt, var, att han i ensk. banken sammanstötte med sin ungdomsvån hr Wallenberg och att denne också har ganska utpräglade chefsegenskaper. Man erinrar sig härvid det gamla uttrycket, att din nåd och vår nåd icke trifs under samma tak och att ställningen följaktligen blifvit sådan, att en förändring var oundviklig, fasthellre som hr Bennich troget understöddes af justitierådet Cramer och professor Abelin. Dessa trenne aktade män hafva genom ett dagligt, eller kanske rättare sagdt, hvarje afton förnyadt sammanträlfande på tre å fyra man hand lärt att beundra hvarandra, och denna känsla at inbördes aktning var måhända grunden till en solidaritet, som, då den sträckte sig till andra förhållanden, ej af någon torde kunna gillas. Det är kändt, att hr Wallenberg uppsöker dugligt folk och denna egenskap gör, att han kanske ar mindre gerna sedd i kretsar, der tur och befordringsrätt anses såsom en hufvudsak, och der man håller för, att innehafvande plats är en tillhörighet, som ingen kan athändas. Nn har blifvit upplyst, att hi W. i främsta rummet önskade, att till ledamot i direktionen få docenten i statsekonomi hr J. W. Arnberg, hvars stora kunskaper och duglighet ingen be strider, ehuru höga vederbörande ej ännu funnit anledning att för allmän räkning taga dem i något synnerligt anspråk och Andra kammarens elektorer vägrade att gitva hr Arnberg en plats bland suppleanterna till fullmäktige i riksbanken. Hr Arnberg har likväl gjort sig känd såsom en utmärkt författare och är nu till den ålder kommen, att hans an vändande i det praktiska lifvet borde erhåila ev mera vidgad krets. Detta kan icke törnekas, ock då hr W:s motståndare inom bankdirektionen icke en häruti ville gå hans önskningar till mötes, att hos andra bolagsmän förorda hr Arnberg til den lediga plat. inom direktionen som efter hr Cederlund ovilkorliger skulle besättas, visar detta hvad klockan var slagen Att hr W. icke ansåg sig före bolagsstämman böra trotsigt kasta handsken åt sina motståndare och förklara att han ämnade begära det hrr Bennicl, och Frestadius icke skulle återväljas, har man i skarpa ordalag förebrått honom, men af hvad som emellan bolagstämmodagarne tilldragit sig kan inhemtas, att hr W. bedömde situationen riktigt och handlade derefter. Han anförtrodde sina bekymmer angående den menliga splittringen i äsigter inom direktionen åt många bolagsmän enskildt och redan före valet var det en af bolagsmännen temligen allmänt känd hemlighet, att hr W. önskade en förändring i direktionens sammansättning. Det vill således synas, som om man inom bolaget icke i allmänhet ansett berörde herrar oumbärliga och den slutliga utgången bekräftar uppenbarligen denna uppfattning. Kom så det första valet, hvarvid hr W:r lista segrade med mer än 500 röster, hvaremot hi Bennich endast erhöll 163 och hr Frestadius endast 80 röster. Detta resultat slog ned som en bomb och justitierådet Cramer afsade sig genast sin plat: i direktionen, uti ordalag hvarigenom bolaget antyddes dels att hr C. ogillade hr W:s förfaringssätt, dels att hr C. ansåg hvarje afgående direktionsledamot ega berättigade anspråk på att återväljas. Förlusten af hr C. kunde säkert både bolaget och direktionen bära, värre var, att den aktningsvärde och af alla afhallne hr Netzel följde hr C:s exempel och ätven afsade sig sin plats. Detta hade säkerligen ingen väntat och alldeles bestämdt hr W. ingalunda önskat. Emellertid var rörelsen i gång och grefve v. Rosen och hr Michacli afsade sig afven sina platser. Att den sistnämde afgick väckte någon förvåning, då man kände, att just hr W. nödgats göra stora ansträngningar, då han för några år sedan lyckades bereda hr Michaeli plats i direktionen för Stockholms enskilda bank. Men sådan är verldens gång. Nu löpte tydligen strömmen med stark fart emot hr Wallenberg. Lyckligtvis fanns tillstädes en man, öfverste Wijkander, som icke ett ögenblick förlorade tattningen utan genast insåg, att deuna kalabalik, uppkommen af den obetydliga anledningen att bolaget beslutat en liten modifikation i styrelsepersonalens sammansättning, kunde medföra olycksbringando följder och derröre föreslog uppskof i bolagsstämman. Baron Tersmeden, bolagsstämmans o diörande, som i dylika värt eger en vidsträckt vana och alltid upprätthåller oruning och lugn, insåg att hr Wijkanders förslag var det enda nu lämpliga, hvarföre hr ordföranden ock derpa gjorde proposition, hvilken enhälligt bifölls. Så slutades första dagen. Under de tre dagar, som förflöto emellan det uppträde jag nu sökt att skildra och den slutliga upplösningen, egde säkerligen många sammanträden rum i olika syftningar. Bearbetningarne vid riksdagarne för att vinna ett mål äro alltför vanliga, men när uylika ansträngningar sträcka sig till enskilda bolags områden och deruti såsom hufvudsak ingå tillfredsstallandet af en af de svåraste menskliga lidelser, sårad personlig fåfanga, brista alla band at inbördes aktning, grannlagenhet och sanningskärlek. Rykten och historier, grotva anklagelser oct U j vitelser staplas vå hvarandra. Allting anse: