der den tröstlösa bild, Frankrikes sköna huf vudstad företer i detta förnedringens ögon blick. Och likväl visar folket, enligt pålitliga korr espondenters utsago, en sällsam apati. Butikerna äro visserligen stängda, men kaserna stråla af ljus tills sent på natten, på boulevarderna hvimla lifliga grupper, teatrarne, casås chantants och andra sörlustelseställen besökas ovanligt mycket. Sjelfva kampen utanför stadsmurarne synes erbjuda ett iillfälle till förströelse och nöje. Svärmar af fotgängare, långa rader af vagnar med elegant klädda personer af båda könen skynda mot Porto Maillot eller Trocadöron, hvarifrån de olika stridsplatserna kunna ses, och hvarje rökhvirfvel utpekas ifrigt, såsom betecknande den punkt, från hvilken ett dödsbud flyger ut. Det visar sig ingenting högstämdt hos denna hop, ty, skrifves det, sörsäljare af baierskt öl, coco och tidningar ha liflig omsättning, och ett dussin i rad uppställda jättelika teleskoper, bl. a. de som före kriget voro riktade mot månen, på Places Vendöme och de la Concorde sätta parisarne istånd att utan fara följa striden och mot den lilla afgiften af en penny för hvarje titt. De allåer. genom hvilka ambulansvagnarne införa de sårade ha äfven blifvit älsklingspromenadplatser, och det berättas, huru på Champs Elysces den framför en Kasperleteater samlade hopen fått sin uppmärksamhet afledd derifrån genom en afdelning nationalgardister eskorterande tvenne häktade gensdarmer, eller mouchards, till Hötel de Ville, och huru den, efter att hafva underrättat sig om deras brottslighet, ropat: A mort! samt åter vändt sig mot det gamla nöjet med rodockorne, som dunka på hvarandras träskallar. Så leker en befolkning vid afgrundens rand. Men under denna yta af lättsinne och farce förmärkes dock en skälfning af oro och ängslan hos andra klasser; ty man bar ilat snabbt från en så att säga legaliserad plundring till konfiskeringar af allmän och enskild egendom, Man plundrar nu mera utan förevändning eller föreställning, man bryter sig in i kyrkor och bus, och afrättar summariskt dem, man misstänker för att vara spioner och bedragare. Man kan, säger Times, ej annat än rysa vid tanken på, hvad som kan bli af Paris, då äfven detta blotta fantom till regering, som åtminstone hade någon metod i sina konfiskeringar ej tillät någon annan att plundra, än hon sjelf, icke längre ekall sitta i Hötel de Ville. Under de värsta dagarne 1793 och 1848 förlorade aldrig den revolutionära myndigheten sin makt öfver massan, förrän den öfverflyglades af en starkare reaktionär myndighet. De partier, som då kämpade om suprematien, befanno sig alla inom Paris under det folket afvaktade kampens följder och var beredt att antaga den starkares lag. Men mellan kommunens fall och nationalföreamlingens installering, mellan den tid då Blanqui, Rane och Pyat gå ut och Thiers samt Vmoy komma in, kan ligga en förvirringens tid, under hvilken hvar och en af de i Paris nu till så stort antal samlade, förrymda förbrytarne skall kunna fritt handla på eget ansvar? — Sannolikt är denna tid nu inne eller blir det under de närmaste dagarne. Olyckliga stad ! Den förryckte absintdrinkaren general Lullier är en af de sällsammaste figurerna i detta drama. Ilan blef som bekant häktad af mUUAAUUHU, va Häl TyCKkals onare abe uuukomma. Han meddelar detta i ett bref till Rochefort, hvilket är ett alltför karakteristiskt iktstycke, för att icke här återgitvas: Min käre Rochefort! — Ni vet, för hvilka lumpna tämplingar jag fallit offer. Jag har på centralkomins befallning hållits utan orsak i elle, vid en tid så Paris just behöfver handlingens män och öfvade nilitärer. Det har emellertid lyckats mig att, åtöljd af min sekreterare, lemna mitt fängelse, i hvilet jag blef direkte bevakad, att gå öfver den af tt halit tjog gardister bevakade fängelsegården, att i tre låsta dörrar öppnade för mig och att få alla kiltvakter i prefekten till att skyldra för mig. För gonblicket har jag 200 beslutsamma män, hvilka ena mig som eskort, och tre väl laddade rovolvrar fickan. Jag har endast alltför länge varit nog enäldig att draga omkring utan vapen och utan väner; nu är jag fast besluten att krossa skallen på en förste som understår sig att vilja arrestera mig. ag gömmer mig ej; jag går fri och frank omkring å boulevarderna. Jag trycker broderligen edra inder. Eder tillgifne vän Charles Lullier. Om Marat-esterliknaren Gustave Flourens öd skrifver en korresp. till Times ofter riden kring Mont Valrien d. 3 d:s: Många af insurgenterna bytte om kläder, då de inno, att deras återtåg blifvit afskuret (för att så1 J a nada UNndnrA att 11 o Dn. jet J VR S — 902 — — — —