Brott mot moralen blir en sak mellan dig och i re litt samvete; brott mot modets och plägsedernas la-ta sar lIemnas deremot aldrig ostraffade af folks dom. Vox populi, vox Dei, folkets röst, Guds st; nej, sannerligen vi ändå, i denna bemärst kelse, kunna gå in på den satsen. Ty det ir väl på det hela taget ej så illa bestäldt med verlden som vännen Jonas Tvermose i sin Ergrelse anser. Det skulle kunna lp hända, att om du, hedersvän der i soffhörnet, gjorde till din lefnadsregel att hjelpa dina medmenniskor så mycket det står i din förmåga, dock utan att stjelpa dig sjelf, att vid hvarje tillfälle frimodigt ställa dig på den svagares, den orättmätigt förtalades eller förtrycktes sida, att ej skygga tillbaka för ansvaret då det gäller ett ädelt mål äfven om detta ej nödvändigtvis tillhör dina personliga intressen, att bistå dina vänner med råd och dåd äfven med risk att belönas med otack, att aldrig undandraga dig utötvandet af välgörenhetens och barmhertighetens dygd, att lyfta ditt hutvud högt, då det gäller att bekämpa småsinnase och falska fördomar, ja, så högtatt man ser att det står en man bakom ordet, och slutligen framför allt att hellre bryta mot hundrade af etikettens och konvenansens bud än ett enda jota af moralens — det skulle då kunna bända att du ej blott skall kunna tillkämpa dig icke allenast ditt eget samvetes utan äfven din samtids goda vittnesbörd. Ty lika väl som vi böra tro och vara öfvertygade om sanningen af Skriftens sköna ord: en rättfärdig mans bön förmår mycket, der den allvar med är, då det gäller Honom, den Högste, lika säkert böra vi hoppas att en verkligt hederlig man förr eller senare skall segra j striden mot lågheten, falskheten, kryperiet och den moraliska uselheten! Och slutligen — huru vi än äflas och knuffas om hvarandra här i verlden, lemnar icke hvarje ögonblick, som gryr, nya och slående bevis på förgängligheten af allt menskligt. Igår såg du kanhända ett lyckligt hem, der friden och förnöjsamheten slagit upp sina bopålar, i dag gråta maka och barn vid familjefadrens kalla stoft, nyss såg du ett lyckligt älskande par, för hvilket framtiden hägrade så ljuft i lyckans rosenfärgade dager, i detta ögonblick ligger bruden liflös och blek, lik en ros, på hvilken vinterstormen tryckt sin isiga kyss. Och när vi från fjerran liksom tycka oss förnimma dånet af ramlande throner, dundret af kanoner och smattrandet af gevärsskott, hvilka tigrar i menniskohamn aflossa mot högeinta patrioter, mot beslutsamma försvarare af lagbunden samhällsordning, förnimma skränet från ursinniga mördarehopar. dödsrosslingarne från oskyldigt dräpta, när slutligen högt öfver allt detta i dessa dagar vi höra sorgeklockorna sjunga sin grafsång öfver det godas förgänglighet på jorden, känna vi icke då alla, att namn, ära, rykte och rikedom en gång skola synas oss som ett tomt intet i jemförelse mot det inre vittnesbördet, kävna vi icke att hela lifvet är blott en mer eller mindre bråkig flyttningfrån vaggan till grafven och att Döden, denne den mest gästfrie och fördomsfrie, men ändå minst omtyckte af alla husvärdar, ändå är den som till slut får sista ordet och att detta ord, så länge verlden står, är oföränderligt detsamma: Du bygger hus, du önskar ro, Se här det hus, du skall bebo: Den graf, der du skall hvila! eetQO V— —A—