olitiken, och han beblandade sig snart med le hemliga föreningar, som arbetade på en omhvältning af statsmakten och samhället. År I 1830 erhöll han som barrikadhjelte julikorset i och har sedan dess tagit den verksammaste del i alla sammansvärjningar och uppror. Vid upproret mot juliregeringen d. 12 Maj 1839 blef han häktad, ställd inför poliskammaren och dömd till döden, men benåaades at konungen till lifstidstängelse, hvilket likväl endast varade i åtta år (1840—48). Han hade knappast under februarirevolutionen erhållit sriheten, förrän han skyndade till Paris och åter började sin forna verksamhet, i det han uppmärksaemmade och hotade den provisoriska regeringen. Han stiftade den republikanska centraltörsamlingens klubb, hvilken i musikkonservatoriet höll sina sammankomster och framkallade de stora folkrorelserna af d. 17 Mars, 16 April och 15 Maj. Blanqui var själen och den förnämste anstiftaren till dessa trenne ångestoch skräckdagar i Paris, hvilka störtade demagogpartiet och beröfvade den unga republiken hvarje utsigt till långt lit. Häktad efter attentatet d. 15 Maj och fälld at högsta domstolen i Bourges, dömdes han till 10-årig fångenskap, efter hvilkens slut hans sammansvärjningslusta ånyo förledde honom till hemliga stämplicgar och återförde honom i fängelset, derur han utträdde vid den allmänna amnestien under Ollivier. Blanqui är en man med mycken kallblodighet och betydande ejälsgåfvor, hvilka egenskaper förenade gifva honom ett obestridt inflytande på sin omgifning, som yttermera ökas numera genom den hemlighetsfullhet, hvari han höljer sig. Han lät det af 110,000 parisare (på 500.000 valberättigade) valda kommunalrådet, la commune, sammanträda för första gången d. 28 Mars, i Tisdags åtta dagar, till ett antal af 50 personer. Lifliga, ja, vålasamma förhandlingar egde härunder rum tills midnatt, då dessa herrar, proletariatets mån, som skulle till arbetarnes och de fattigas fördel kringsprida rikedomarne och bekriga njutningarne, läto i Hötel de Villes praktfulla matsal servera sig en lysande sup6, hvarvid de, ännu dagen förut lumpsamlarnes dubröder, läto sig uppassas af laguais en grande livree och åto ur den kejserliga servisen. Vi hop pas att en dag kunna lemna en skildring af denna supå, hvilken skall öfvergå till historien och vid hvars slut ruset uppenbarade sig i vilda ord och åthäfvor, hvilka skulle kommit sjeltva Silenus och hans åsna att blygas. Dagen efter skref en korresp.: Hela gårdagen var en festdag, Kommunen proklamerades och installerades på Hötel de Ville. Röda flaggor svajade, ett rödt draperi höljde Henrik IV:s för folket kära anlete. De, som ru hålla på att fullständiga Frankrikes undergång, hade goda skäl att beslöja den konungs ansigte, som önskade alla sina undersåters vålgång. På en röd upphöjning väntade röda armstolar centralkomitns röda medlemmar. En armstol, som var större, om icke rödare, än de öfriga, en riktig tron — helt visst ett symbol af republikansk jemlikhet — var bestämd för presidenten. Under musik och kanondunder proklamerades kommunens valda medlemmar. Derpå strålade rummen i Hö:el de Ville, vanligen besökta af helt andra gäster, af ljus. En stor bankett förenade de valda med deras herrar (komitön). På bordet glänste denna praktfulla statsservis, som så mårga framstående främlingar väl känna till, och bakom de af kommunens medborgare innehalda stolarne stodo i full ornat Hotel de Villes ståtliga jägare. Under tiden förbrödrade sig Belleville och Montmartre i kärleksfester, der vinet flödade i strömmar. Eu tarflig illumination försöktes och facklor flammade från spetsen af kolonnen på Place Vendome. På platsen utanför Hötel de Ville hölls en storartad revy med 50,000 nationalgardister, vid hvilken hr Assy höll ett tal, slu tande med ett kraftigt: Ve den, som skulle vilja konspirera mot det nu ernådda stora resultatet! Super, illumination, militärisk ståt i sanning, blusmännen och deras ledare veta rik(jet att anala envaranar aftar mänetrat af dat