och konstrikt arbetade dopfuntar påträffats tjenstgörande såsom dryckeskar för nötkreatur och andra omenskliga skapade varelser. Menniskans forskningsbegär, vetenskapens rastlösa ifver efter att intränga i naturens hemligheter, att läsa klart i den menskliga utvecklingens historia, denna sträfvan som kommer henne att med samma intresse kasta sig öfver en Kjökkenmödding som en sällsynt planta från Nya Zeeland, som förlänar lika mycket behag åt en babians hufvudskål som åt färgprakten i en fjärils vingar, har emellertid äfven kommit vården om våra minnesmärken från förgångna tider till godo. Män, sådane som Afzelius, Säve, Mandelgren, Dybeck, m. fl. ha från glömskan eller förgängelsen räddat månget dyrbart bidrag till kunskapen om forntidens historia, dess märkliga personligheter, seder och bruk i fred och i krig, dess konst, dess musik och poesi. Ja, upplysningen och intresset ha i detta hänseende gått ända derhän att äfven på lands bygden fornminnesföreningar uppstått, att allmogen sjelf numera ej sällan förstår att en mängd föremål kunna ha ett stort värde äfven om de ej kunna hänföras till de guldeller siltverpjeser, hvilka hembjadna K. M:t och Kronan till inlösen förskaffa den lycklige sianaren en stirre eller mindre inkomst i klingande mynt. Det kan derföre numera ej förefalla underligt om beskyllningen för Åvandalism utalungad mot personer, som i följd af uppfostran och samhällsställning böra anses besitta nog hög bildningsgrad tör att ej göra sig skyldiga till rått förstöringsraseri, skall på det högsta uppröra den mot hvilken hon framsiälles, vare sig att det är en eller flera, en person eller en korporation. Med anledning at dylika anklagelser har i dessa dagar i bokbandeln utkommit en liten brochyr med titel: Upplysningar huru det förhåller sig med den Vandalism som skall hafva öfvergått Christine kyrka i Göteborg. Upplysningarne äro meddelade at kyrkorådets ordförande, grossh. J. A. Colliander, och enligt kyrkorådets beslut i tryck utgifna. Då skriften eger en viss märkvärdighet såsom utgörande ett, efter hvad det vill synas, med framgång krönt försök att gendrifva beskyllningar, framställda dels i några periodiska skrifter, dels i en dagbok, tvenne resehandböcker och ett praktverk för salongsbordet vilja vi här nedan redogöra för hufvudsakliga innnehållet af densamma. Vandalismen förmenas först och främst ha utöfvats mot de i Aschebergska graskoret förvarade kistorna m. m. samt vidare mot tvenne i kyrkan ursprungligen grafstenar, den Macleanska och Fehmanska. Redan är 1854, således för 17 år sedan, innehöll tidningen Friskytten under rubriken: Göteborgs Konstsinne några skarpa anmärkningar mot att Rutger von Aschebergs kopparkista blifvit flyttad från koret och utsatt på kyrkogården, enär man behöfde en plats för gasrörs inledande och en ännu större för varmapparat. Artikeln slutade med en fras af följande början: Det är ett olyckligt upprepande af den vandalism etc. etc. Härpå svarar nu kyrkorådet genom hr Colliander: Någon gas har aldrig varit införd i kyrkan och med den kista, som man sett stående på kyrkogården, förhåller det sig sålunda: Då 1854 en rad år 1820, för nära kyrkan, planterade lindar skulle flyttas, hände vid tvenne af dessa, att vid deras upptagande en likkista under hvarje b ifvit af trädens rötter omvuxen, medelst dessas atbuggande skiljdes likkistorna derifrån, träden flyttades, en mängd folk samlade sig, bland dessa be märktes särskildt hr G. (Friskyttens korrespondent) etoc. Kom så en annan sörf, numera kyrkoh. i Lundby, J. Wallin, med en beskrifning om Badorterna på vestra kusten, hvari det bl. a. heter: Såsom ett bevis för kyrkorådets praktiska sinne och långt drifna fördomsfrihet, kan nämnas, att den omnämnda varmapparaten är anbringad uti Aschebergska grafkoret, hvadan en rubbning af de döda qvarlefvorna blifvit nödig. Hade dessa det något för suktigt der de förut stodo i grafkorets underjordiska källare, torde de nu hafva det något för varmt, ofvarpå de om vintern upphettade ugnarne. Vi och mången med oss hade trott att brännålderns dagar nu vore längesedan förbi. I samma anda, men under den pompösa titeln: Piestistisk vandalism mot fältmarskal ken Aschenbergs monument och stoft i Göteborgs Tyska kyurka yttrade sig M. J. Crusenstolpe i Ställningar och Förhållanden, Juni 18577, meddelande ett bref från Göteborg, hvari bl. a. följande uttryck förekomma: Fältmarskalken Rutger von Aschenbergs hvilorum är förvandladt till eldstad eller varminrättning. Den tappre kLärförarens, vise och driftige administratörens egen likkista jemte 5 andra, alla af koppar äro uppflyttade i sjelfva koret hvilket nu är omskapadt till skräprum, ty bland kistor och vapen ligga stolar och bänkar i myckenhet uppvräkta — — Det förvånar mig att detta helgerån fått ske midt inför Landshöfd ngens (0. J. Fåhrmeus) och Biskopens (A. Bruhn) näsor. På sådant sätt hedra göteborgarne segrarens vid Halmstad minne! —— — — — Ultrapietismen är orsaken till denna vandalism. Man vill bereda hemmets beqvämligheter åt kyrkorna, för att kunna i dem tillbringa så mycken tid som möjligt, under predikningar, som aldrig vilja taga slut. Derföre har man påtunuit att elda kvr