till hvad man får höra angående stundande strider, men jag tyckte dock att jag rätt så gerna kunde titta in i Grand Hötel då jag på hemvagen passerade förbi detsamma. Porten var öppen då jag hann dit, och jag kunde se att den stora förstugan var full af trupper. Jag fick dock ej ett enda ögonblick stanna utan att bli anhållen. En otficer kom fram med draget svärd och frågade mig hvem jag var och hvarföre jag var der. Jag sade honom att om någon ambulans organiserades i hotellet, önskade jag erbjuda densamma mina tjenster. Han blef då ganska artig och bad mig komma igen på morgonen. Jag sade honom att jag trodde händelserna skola komma att inträffa under natten, hvilka skulle gifva ambulansen fullt upp att göra. Han svarade att han ej trodde det, utan att natten skulle förflyta lugnt, och att jag i alla händelser ej kunde tillåtas att göra något nu. Jag lemnade honom derföre och begaf mig hem. Thorsdags morgon. Natten har förflutit lugnt, men butikerna och cafeerna äro fortfarande stängda vid boulevarderna. Place Vendome har blifvit ytterligare befästad med stora stenbarrikader, och öfverallt vidtager Montmartrepartiet åtgärder för att befästa de olika platser de intagit. Tidningarne denna morgon innehålla öfverdrifna berättelser om resultaterna af gårdagens tilldragelser och om anledningen till desamma. Rörande dessa resultater har jag varit i tillfälle att iaktaga åtskilligt, och ehuru de voro ganska allvarsammå voro de dock ej på långt när så allvarsamma som tidningarne utmåla dem. Jag befann mig på Rue de la Paix då ambulanserna började samla upp de kroppar som lågo här och der på de angränsande gatorna, och jag såg endast åtta bli upptagna. De fördes alla till samma byggnad — innanför Place Vendöme, Credit Mobilier, tror jag — och der blefvo de lagda i en rad på ett långt bord. De flesta af dem hade brefkuverter eller andra papper som gåfvo tillkänna hvilka de voro och dessa sästades på deras bröst. Att döma af dessa papper och af deras utseende i allmänhet, tycktes:de ha varits respektabla män och i en samhällsställning som bort afhälla dem från att onödigtvis taga del i en gatstrid. De voro sannolikt de vanliga offren för sådana strider — oskyldiga åskådare, som af nyfikenhet blifvit frestade att gå för långt eller stanna för länge Endast två af dem voro klädda i uniform. De flesta hade blifvit träffade i de öfra delarne af kroppen, i närheten af hjertat eller i hufvudet, eller och i ryggen, som om de vändt sig om för att fly. En stor del skott hade tydligen aflossats i luften eller riktats mot fönstren. Af fönsterrutorna på Vendöme, särskildt på dess venstra sida då man kommer från Rue de la Paix, hade många blifvit korsade af kulor. Långt efter sedan skjutandet upphört såg jag en karl — synbarligen) mycket drucken — fortfarande peka åt några af dessa fönster med sin bössa och skrikande att han såg efter en fiende der. Det är endast rättvisa att tillägga att hans uppförande väckte ogillande af de kamrater som omgåfvo honom och hvilka tycktes benägna att drifval bort honom ur sina leder, hvilket dockiej skedde. Jag gaf noga akt på disciplinen i bataljonerna på Place Vendöme och jag måste, ehuru ingalunda intagen till deras fördel, erkänna att den på det helal taget var god! De tycktes ha blifvit nyktra af den förfärliga tragedi som mest genom deras dårskap kommit till utförande, ehuru de naturligtvis ihärdigt, sökte påbörda det reaktionära partiet skulden, anklagande detsamma för att ha börjat striden, och jag såg månget ansigte blekna och mången läpp darra, då de ännu blödande kropparne fördes genom deras leder. De flesta af männen lyftade vördnadsfullt på mössan då liken fördes förbi dem. De påstodo att ordningspartiet ville utföra samma manöver mot dem som de med framgång utfört mot linietrupperna sistlidne Lördag — nämligen att under sken at vänliga föreställningar tvinga sig in i deras leder och taga deras gevär i besittning. Några at deras gevär hade, efter hvad de påstodo, på detta sätt verkligen blilvit tagna ifrån, dem, och denna uppgift fick någon sannolikhet af hvad jag sjelf hören ung engelsman säga. Han emtalade nämligen att han sett en bössa på detta sätt bli tagen. Montmartremannen förklarade att de så länge de kunnat motstått tryckningen, i det de uppmanat de andra att hålla sig tillbaka, och att det var först då de sågo sina leder hotas af faran att bli bragta i oordning som de affyrade i lutten. En af det reaktio nära partiet afsköt då en revelver mot dem. De svarade då slutligen med att skjuta skarpt. Denn: historia förnekas af det motsatta partiet, och äfver om den vore sann skulle den ej fritaga Montmartre männen från ansvarigheten för följderna af de be klagliga oroligheter de började. —— r — NAWA