pen IUI I118HUHHUS GR Ell Vrlrd1S 101 DRMII, all UVA skrider Åirom sounds to things. Det kan annas hända, att makten en dag blir henne frånryckt och kommer i de moderna sanscuJotternas händer. om, säger Journal des Dåbals, det icke funnes möjlighet för, att det 8 hela kan komma att sluta med en tragedi, så skulle det vara en verklig komedi, och härför egna sig förhållandena tyvärr icke. Man tror, att vi alls icke ha någon regering, men vi ha i sjelfva verket ett halft dussin. Vi ha redan alla regeringarne för det nationala försvaret, hvilka f. n. äro uteslutande sysselsatta med att anklaga hvarandra, hvarigenom affärerna skola i hög grad upphjelpas. Men vi började slutligen tre, att vi töretagit val, ur hvilka framgått en församling, som återigen producerat en verkställande makt. Plötsligen befinna vi oss gentemot en annan, oväntad och okänd regering, nemligen regeringen i Montmartre. Denna är den enda verkliga regeringen. Det vill synas som att det är vi, som äro upproriska, att det är vi, som göra uppror. De borgare, som residera i Montmartre, hafva dekreterat, att de utgjorde den enda lagliga regeringen; valen betyda alls ingenting, och vationalförsamlingen är en myt; det finnes ingenting annat legitimt i Frankrike, än myndigheterna i Montmartre. Rollerna äro ombytta, så att det är vi, som ansluta oss till nationalforsamlingen och den af henne insatta regeringen, som äro upproriska. Vi ha ingenung annat att göra, än att Ingå på denna nya roll, och vi göra således uppror. Bladet sortfar i samma ironiskt dräpande ton: Å Vi vilja i öfversståmmelse härmed låna den grundsatsen hos våra medborgare i Montmartre, att uppror är den heligaste af alla pligter, och vi motsatta oss deras dekreter. Det aldra tydligaste af dessa kan för öfrigt reduceras till följande tormel: Man skall icke betala sin byrat. Detta har alls ingenting att göra med det nationala försvaret. Dertill behötvas hvarken kanoner eller mitraljöser eller barrikader, ja, ej ens jordverk, hvilka nu komma temligen post festum och skulle varit mera på sin plats tör ett par månader sedan. Man sager oss, att medborgarne i Montmartre endast tagit kanonerna i besittning, för att tillse, det vi icke förlora dem. Detta påminner om Ugolino, som visserligen åt upp sina söner, men endast i den ädla afsigten att radda sin faders lif. På samma sätt vaka våra medborgare öfver kanonerna och mitraljoserna i vårt intresse. Detta är icke allvar och kan ej fortfara. Om några dvarters uppror mot Paris och Frankrike är allvarligt menadt, så bör man göra slut derpå. Om det är ett skämt, så är det ett mycket dåligt och skadligt skämt, som äfvenledes bör upphöra. Det enda resultatet af denna anarkiska stallning består deri, att arbetet icke kan åter komma i gäng och att förtroendet till landets kredit ej vill återvända. Huru skall man kunna begära att ILuropa skall ha större förtroende till oss, än vi sjelfva ha? Vi skola ej allenast helt och hållet omorganisera vårt land, utan ätven betala en eerhörd skuld. Af de öfverdrifna och däraktiga rykten, som åro gängse i Bordeaux och inom nationalförsamlingen, kan man se, hvilka föreställningar man i landsorten gör sig om tillståndet i Paris. Häraf kan man sluta till, hvad Europa skulle tänka, om detta tillstånd fortfar någon langre tid. I nationalförsamlingea har man redan begagnat vår evinnerliga anarki såsom ett kraftigt vapen mot Paris, hvilket senare nu drabbats af ostracism. Vi skulle mindre än någon sökt underblåsa eller uppmuntra denna stämning, hvilken dessutom enl. vår tanke har sin rot i en villfarelse; för oss är Paris det enda möjliga centrum för den politiska verksamheten, och den flyttning, som i denna sturd förberedes, tager sig i våra ögon ut såsom en äkta provinciel barnslighet; men lika säkert som vi tro, att hrankrike bör ha sitt säte i Paris, lika väl förstå vi, att det icke skall ha sitt säte i Montmartre, och derför fordra vi, att det blir slut på denna situation, vare sig att det är allvar eller skämt. Utseendet af aet af de upproriska nationalgardena besatta Montmartre beskrifves at en korrespondent till Daily Telegraph d. 9 d:s på foljande sätt: — På högsta toppen af Montmartre voro i går afton uppstallda 250 kanoner, 70 mitrailleuser, två ammuutiouskistor för artilleriet, i hvilka äfven granater funnos förvarade, samt en stor mängd ammunitionsvagnar för mindre vapen. Montmartre har 22 bata joner nationalgarde, af hvilka åtta stå under sMuts.ånds-central-komitens kommando. De öfriga, hviika besätta Piace St. Pierre, anses reaktionära. Med hvarje dag ökas antalet af kanoner, hvilka diasas upptör kullen af mån, qvinnor och barn. Ett litet barn dödades i går på det sätt att det öfverkördes af en mitrailleuse, hvilken rullade tillbaka nersor kullen. Det är svårt och farligt för en främling att besöka platsen, såvida han ej eskorteras at nagra välkända nationalgardister. En folktalare i Montmartre framställde i går sitt begrepp om en republik i det påståendet, att den vore en sådan styrelsctorm hvarunder hvarje medborgare, antingen han arbetade eller ej, skulle ur statskassan erhålla tretio sous em dagen för sig sjelf, femton för sin hu-tru och fem sous tör hvarje af hans barn. Detta an ag han som sin rätt och derför ville han offra sitt lit om det gällde. För att gitva läsaren en töreställning om beskaslenheten af de män som utgöra de upproriska i Montmartre meddela vi följande bref af d. 8 d:s till ÅStandard från dess pariserkorrespondent: Då jag i går afton passerade frihetskolonnen på Place ue la Bastille. fästades min uppmärksamhet vid en grupp af fyrtio eller femtio mobilgardister som meu tull hals skrålade en visa på den valbekanta melodien till ÅKyrie Eligeson, som är så väl bekant i alla kyrkor i Frankrike. Många voro halfrusiga och haue prydt sig med vissnade immortellkransar; alla buro qvistar af de gulnade kransarne i sina rockar, och nägra dansade omkring i qvinliga hutvudbonader. Då jag kom närmare ryste jag vid åhöraudet af den hadiska parodi, hvaraf de ursprungliga heliga orden i kyrkosången voro ersatta. Namnet Garibaldi användes i stället för namnet på Gudomligheten. De följde och omgäfvo en ung liniesoluat, nästan en gosse, som de tunnit vara på väg till kyrkan och som de på detta djelfvulska sätt hanade för det han var så olik dem sjeltva. De tillhörde den aldra lägsta och råaste klassen af de män, som nu äro Montmartres heroer och som, då de ej äro reut at tvungua till tjenstgöring komma ner i staden och visa sin patriotism genom att i hvarje anständigt kladd främling se en spion, genom att förolämpa qvinnor och ibland dränka män i Seinen. De f)timnse honom trån gata till gata haitanna hvicclan