SKYDGMAT den TOTT al Mad du Ule —— ;—Spkp—— Göteborg d. 17 Mars 1871. Det torde höra till sällsyntheterna i vår nya Riksdags korta historia att af regeringen äskade anslag för den andliga kulturens ändamål bifallas at A ndra, men afslås af Första kammaren: rollerna pläga vara på motsatt sätt tördelade. Emellertid har detta fall, enligt hvad ett telegram förkunnar, i Onsdags inträffat, i det Första kammaren då ogillade men Andra kammaren utan votering bitöll K. M:ts af Statsutskottet tillstyrkta framställning om inrättandet af en adjunktur i nordiska språk vid hvartdera af våra universitet. Vi känna icke, då detta skrifves, de skäl som föranledt vår representations Åöfverhus att fatta sitt beslut, men så mycket mindre skulle vi sörja om dess åsigt vid den gemensamma voteringen segrade, som vi, ehuru lifligt öfvertygade om vigten för ett land att understödja de ideella intressena, förmena att denna gång en afvikelse från regeln utan fara, kunnat ske. De nordiska språken utgöra ett särdeles vigtigt läroämne och riktigheten af denna åsigt har blifvit erkänd af statsmakterna genom de för några år sedan vid universiteten inrättade professorat i ämnet. Men häraf må man ej sluta att ytterligare dotationer till ifrågavarande vetenskap, isynnerhet gifna under den gamla formen af s. k. adjunkturer, skulle under nuv. förhållanden vara en sjelfföljd. Vi vilja icke fästa oss vid den omständigheten att ordnandet af våra försvarskrafter f. n. tager stora ekonomiska uppoffringar i anspråk, ty lika oriktigt som det är att evalvera t. ex. de blifvande fästningsverken vid Karlskrona i akademiska lärostolar, lika oriktigt vore utan tvifvel ett omvändt förtarande, hvarigenom man sökte uträkna huru mycket anslagen till en universitetslärarebefattning gjorde i bastioner eller kassematter. Hvad för vårt land är verkligen nödvändigt, det har dedsamma ock förmåga att bära, såvidt blott tillbörlig omtanke användes vid fördelningen af omkostnaderna på de generationer af skattdragande, hvilka af utgiften skola hemta fördel. Men emot hela den institution, som benämnes akademiska adjunkturer, ha anmärkningar blifvit riktade från mycket kompetent sida, neml. från Upsalas representant vid innev. riksdag, prof. Ribbing, och vi för vår del kunna ej finna dem hafva blifvit vederlagde. Det synes oss derför först och främst icke vara skäl att befästa och ytterligare utvidga en inrättning, hvars beständ verkliga vänner till universiteten vilja hafva med roten uppryckt. Den egentliga, snart sagdt enda nytta, ifrågavarande befattningar ästadkommit för universiteten, har bestått deri, att unga vetenskapsmän, tjenliga att vid professors förfall ötvertaga målsmanskapet för en vetenskap, funnits att tillgå. Men åtskilliga omständigheter ha på senaste tiden i detta hänseende minskat vigten af de akademiska adjunkturerna. Den nya organisationen af elementarläroverken har nemligen förökat vexelverkan mellan universitet och skola samt underlättat en till lektor betordrad akademidocents återgång till akademisk verksamhet. De till dubbelt belopp emot tordom ökade docentsstipendierna ba vidare gjort det i någon mån möjligt för den, som till univers te slärarekallet kanner oemotståndlig dragringskraft, att ej absolut behöfva för utkomsts skull ötvergi va sin kallelse. Och denna möjlighet närmar sig ännu mera verkligheten derigenom att det enskilta lektionsgitvandet vid universiteten vuxit i förut okand grad och att tilltälle will ett popu ärt-vetenskapligt författareskap, som 1 pekumärt afseende ej blir alldeles obelönadt, öppnats genom de törtjenstfulla tidskrifter, hvilka under senaste år framstått i vårt land. För de unga män, som egna sig åt den nordiska spräkvetenskapens studium, öppnar sig dessutom ett alldeles särskilt verksamhetsfält, hvars bearbetande vi icke kunna förmoda fus ggå osalarieradt. Den ordbok, med hvars uig tvande Svenska Akademien är sysselsatt, tager rika krafter i avspråk, och hvarthän bör väl denna akademi hellre vända sig tör att erhålla sädane an ull dessa universitetens unga ämnessvenner? Skulle Svenska Akademiens avslag icke vara tillräckligt för atv tillåta sådant, må man då öka dewua. Vi skulle upprikigt beklaga om — något som nyligen sörespeglades dels i pressen dels af den enskilte motionär, hvilken vid förra riksdagen trambar den nu bekardlade frågan — de synnerligen lotvande unga vetenskapsmän i detta fack, hvilka vid båda universiteten lörefinnas och hvilkas redan utgifna arbeten berättiga ej hlott till förhoppunngar utan till visshet om