Conti och Nationalforsamlingen. Jules Clarerie har tran Bordeaux skrifvit följande rader till S öcle avgående nationalförsamlingens utseende i det ögonblick, då Conti sökte att taga ordet till förmån för kejsar Napoleon: De, hvilka icke voro närvarande vid det dramatiska uppträde, som framkallades af Conti, de, som blott känna denna scen från moniteurensreferat och från den kalla stenografiska berättelsen, kunna omöjligt göra sig någon föreställning om densamma. Aldrig har någon målare, någon än så skicklig instruktör för scenen drömt sig en sådan tablå. Alla församlingens medlemmar hade upprörda sprungit upp från sina platser; 700 deputerade ropade och svängde sina hattar af harm och indignation, men fast beslutna att drifva sin vilja igenom i det de skreko: rafsättning! dynastiens atsättning! På talarestolen stod en mager gestalt med en blänkande lorgnett, halft otreflig, halft komisk att åse; det var Conti, som trotsande hela församlingens vrede förblet obeveklig och iskall midt under det allmänna uppträdet. Skriken tilltogo och hanande tillmälen uislungades från alla håll och gingo öfver den napoleonske privatsekreterarens hufvud för att träffa hans herre. Ju mer raseriet tilltog desto vildare blefvo ropen; de deputerade knöto händerna ropande: Ned med Bonaparterna! Och plötsligt under detta tumult, under detta oväder, uppdök liksom händelsevis ett nytt ausigte på talarestolen vid sidan af Cuntis magra gestalt, ett rödt, blodlikt hufvud med bvitt hår och skägg; Victor Hugo, författaren till Napolon le petit, stod vid siuan at sekreteraren hos mannen från Sedan och den 2 Dec., och samma rop höjdes nu från alla kanter: -straffet! nu är straffet kommet! Endast 6 medlemmar röstade emot dynastien Bonapartes afsättning. Utom de fyra korsikanarne: Conti, Abattuci, Gavini och Galiano dletria, var det, enligt parisiska tidningar, Eschasseriaua från Charente och Roy de Loulay från Charente Inferieure.