sferen obehagligt och pinsamt. Sinnena äro å båda sidor förvildade, åsigterna uppskrufvade, stämningen förbittrad. Tyskarnes näfve hvilar tung på fransmännens nacke; de senares skygga, oroliga och harmfulla hällning har gjort mig ondt i själen. Det nordtyska och det franska Iynnet göra hvarandra icke godt. Här ett lätt, bekymmerslöst, fint, der ett betänksamt, klokt, hänsynslöst, logiskt, ohyfsadt sätt; här stor narraktighet, der hårdt förakt: detta gör äfven för främlingen en samvaro odräglig; äfven med allt sitt tyska sinnelag måste man likväl innerligt beklaga, att ett folk, som nu för första gången lyckats att sjeltständigt utveckla sina stora egenskaper, samtidigt äfven måste visa all sin grofhet och ofördragsamhet. Är detta samma tyskar, hvilkas skalder skrifvit så vackra saker om menniskorätt och menniskovärde! . Jag har i alla mina skrifvelser gjort det till en obrottslig pligt för mig att tala sanning. Man må bekämpa mina ord — man skall icke kunna vederlägga dem. De må ljuda illa under det allmänna segerjublet, men de måste uttalas, annars skall man en gång, när den oerhörda hämndkänsla, som nedlades hog fransmännen, i senare krig bär sina frukter, icke förstå den. . . . Kngsskäl! ljöd det alltid emot mig, när jag sökte uttala mina betänkligheter öfver den eller den omenskliga åtgärden. Krigsskäl är en herrlig sak! Det förklarar, det befullmäktigar, det urskuldar; det är sammanfattningen af allt det tankearbete, som leder den ofantliga massan, segrens verktyg, arm6en till framgång. Det dikterar dödsdomen i krigsrätten mot de fega; det för pennan för de prisande bataljberättelserna; det skrifver anvisningen om leverans af 100: tals, när ändamålet så fordrar; det pressar den sista återstoden af näring ur landet och det sista öret ur innevånarnes fickor: krigsskälet utöder befolkningen i såväl det egna som det främmande landet; det tillintetgör välståndet för årtionden; det förblir dödt mot många, många tusendes gråt och jemmer; det känner ipga mödrar. Men huru långt sträcker sig krigsskälet? Jag har nu för femte gången under detta fälttåg farit igenom Frankrike, jag har hvarken förr eller nu låtit innevånarnes klagomål utöfva något särskilt inflytande på mina åsigter. Jag känner dessa klagomal. De äro sällan rättvisa. Det var först sjelfva segrarnes i Versailles tal förbehållet att gifva mig upplysning om krigföringssättet. Jag har hört afskyvärda saker. Lustigast, sade en gardeskapten i Versailles,lustigast gick det till i söder. Bairarne tycktes ha uppgjort ett eget system, ty de skilde noga mellan att bränna, plundra och moderat förstöra. Det syntes nödvändigt för dem att tillägga: Men huru långt skulle vi väl ha kommit utan denna stränghet ? Vid Orl6ans sköto ofta friskyttar ur husen på enskilta kavalleripatruller. En ordentlig ransakning inleddes. Särskilda truppafdelningar utskickades för att bränna upp byn, förpaktaregården, kojan, der saken skett. Huru skulle det väl gått utan denna stränghet? Nästan alltid har man härmed träffat oskyldiga. Friskytteväsendet var felaktigt ledt. Atventyrarne ströko utan plan och ändamål omkring i landet, dolde sig i byar och trodde sig uträtta något stort, då de skadade fienden, när helst de träffade honom. Förgäfves skildrade bönderna sakernas ställning, bevisade sin oskuld, anförde sin svåra ställning gentemot friskyttarne samt ådagalade, att de i ena eller andra fallet ej känt till dessas närvaro; lika mycket: deras hus nedbrändes, Slutligen dret man de olyckliga till att angripa sina egna landsmän. Hämnden uteblef icke. Deras hus nedbrändes då af friskyttarne. Man kunde, tillochmed med ett visst sken af rätt (?), utan vidare skjuta friskyttarne, hvar man nådde dem. Men detta tillvägagående var omenskligt, gagnlöst och emot krigsskälet. — I Norden gick det icke bättre. Rouen är omgifvet af nedbrända byar. Trakten kring Paris företer en afskyvärd anblick. Hvad som der skett kan dock mestadels ursäktas; ingen armå i verlden skulle handlat annorlunda, än den tyska kring Paris. Soldaten måste tillfredsställa åsina lefnadsbehof. Han fryser och eldar med pianot i sitt qvarter. Men äfven här är en nyans, vid hvilken tålamvdet slutar; hvad som sträcker sig bortom det omedelbara behofvets tillfredsställande, är ej mindre stöld, än att i fredstid borttaga preussisk egendom Unter den Linden. Det är icke något lättsinnigt påstående, då jag säger, att begreppet om krigsbytet under sista delentaf detta fälttåg återförts till sin ursprungliga betydelse. Man stal, liksom under 30:åriga krigets vildaste tummel. Visserligen kallade man de stulna sakerna ÅAngedenken, Souvenirs an Le Mans eller an Bazeillch (Bazeilles) — men de voro ofta dyrbara och af vigt för egaren. , När fransmännen påstå, att stulna pianon skickats till segrarnes systrar och fästmör, så anser jag det för osanning. När de berätta, att hela vagnslaster af mahognymöbler bortförts, så tror jag det icke. Men jag har af trovärdiga män hört omtalas andra detaljer, på hvilkas sanning jag icke kan tvifla. En af dem, en fabrikant i Courbevoie vid Paris, med namnet Grandjean, har visat mig en förteckning på de saker, som soldater stulit ifrån honom ur de med våld uppbrutna källrarne; han visade mig äfven ärren efter de slag, som landtvärnsmännen tillfogat honom, då han sökte att kämpa för sin rätt och egendom. Händelsen tilldrog sig d. 4 Febr. Afven detta skulle jag gerna vilja anse för osanning. Men i Versailles berättade mig en officer leende, att soldaterna hade trenne uttryck för förvärfvandet af byte: funnet, bevaradt och -köpt för 5 sous. Förebråelsen för det vilda, råa krigförandet träffar de tyska armåernas öfverbesäl. En här, som allt hittills gifvit prof på en så underbar subordination, vid hvilken ännu i dag hela massan rör sig som en enda, väl bygd maskin på de högstas vink, skulle lätt kunnat tillhällas aktning för andras rätt och egendom. Dock, den starkaste har rätt, den besegrade afspisas med en axelryckning. Det är indelikat att föra oangenäma tal om så underordnade saker, der framgången är så herrlig, så välsignelserik, så för alla tider befästande. Ack, om den det vore! Men den är det icke. Vi ha ej den eviga freden. Fransmännen äro ingalunda moraliskt brutna. De säga, att Frankrikes kraft skall, väl organiserad, vara vuxen Tysklands. De sjunga icke, de förbanna ej heller; i departementerna och till en del i sjelfva Paris skrider man åter till fredsarbetet och säger för sig sjelf, att man måste arbeta och spara — för att ha fulla kassor till 1875 års krig! Vi ha återgitvit denna korrespondens, derför att den, ehuru med synbar motvilja, bekräftar de från alla håll i Frankrike inströmmande anklagelserna mot tyska officerare och soldater, att de stulit privategendom. Ar det icke så, må man då fritvå sig på tysk sida. Men är det så — må då folken tillse, att den af folkrätten utdömda plundringen i krig må för framtiden undertryckas och en humanare tid återställas. Tuda 5