ie::: 6 . na avgrepp, som Euglands press riktade mo! Napoleon och Frankrike för krigsforklaringen det att denna op nionens röst framställdeom en ojäfvig dom. Nu utialar sig sawma yress med ett enstämmigt fördömande al de ärda fredsvilkor, Frankrike påtvingats. Vi a i det svenska bladet icke sett dessa ytianden återgifna, fastän de alla betona den anken, att den närvarande freden måste snar: ranleda ett nytt krigsutbrott. Vi vilja i tället meddela denna den engelska befolk ningens opinion, på det man icke må bortra sonnera den genom ofruktbart tal om allmän afväpning och evig fred: Times säger: Inom kort skall det formliga fredsfördraget följa på preliminärerna och skall förklara enligt diplomatiskt språkbruk, att det tyska riket och den franska republiken, som önska göra ett slut på krigets törödelser, öfverenskonma nu, att evig fred och vänskap skola råda emelan dem. Med hvilka könslor skola vi afhöra detta konventionela språk? Det är en tröst, att slagtandet är öfver; men hvad skall slutet bli på denna fred, som börjar med bortryckandet af tvenne rika Cprovinser, med aftradandet af tvenne stora och historiska fästningar Jemte en mängd smärre fasta platser och med åtagandet af en penningbörda, som öfverstiger all beräkning? Frankrike är i närvarande ögonblick bedöfvadt; det har knappast qvar förmågan att kunna lida; förtviflan kan göra det sorglöst, nästan lättsinnigt. Det behöfver en tid af eftertanke och fiendens frånvaro, för att göra sig riktigt klart, hvilken förändring som färsiggått i dess politiska ställning, dess sociala och industriela utsigter, dess anseeende och tillochmed dess egen moraliska natur. När fiendens handtag lossnat; när tyskarne draga sig tillbaka från pariserfästena, från Normandiet och Loire; då de sista tågen med militäriskt byte bortskickats till gränsen, och främlingar återvända till sina boningar i hufvudstaden, — då skall den nuvarande förfärliga katastrofen betraktas på ett tillräckligt afstånd, för att gifva dess offer förmågan att uppfatta den i dess fulla vidd. Förödmjukelsen skall med tiden tränga djupare, fientligheten och hämndbegäret skola fastare bemäktiga sig hvarje själ, alltsom nederlaget visar sig tydligare och målningen af den preussiska triumfen hållen i de mörkaste färger, framställes för folkets sinne. Frankrike skall förlora Elsas och Metz; och det skall se sina hjelpkällor uttömmas år efter år, för att tillfredsställa segrarens fordringar. Fransmän betala gerna för äran; de underkasta sig fogligt, om än icke, gerna, skatter för en stark regering och personlig säkerhet; men huru skall det mottaga skattefogden, då han kommer för att upptaga tributen till Preussen? Aldrig förr har en sådan summa utpressats från en nation, och vi hafva lyckligtvis icke någon erfarenhet, af hvilken vi kunna sluta till ett folks hållning under ett sådant gissel. Men vi kunna knappast tvifla om att hvarje känsla skall gå upp i hat till dem, som gjort ett så ytterligt bruk af eröfringsrätten. Det skulle vara djerft att förebåda händelser, men det kunna vi med visshet säga — att en sådan fred som den nu undertecknade endast skall betraktas af det franska folket som ett stillestånd, hvilket det skall använda till att bereda sig till att hämnas. I en annan uppsats säger Times med särskilt afseende på den oerhörda bördan at de 5 milliarderna: Man skall kanske tro, att likasom dessa penningar skola strömma från Frankrike till Tyskland, så skola de äfven återvända, likasom vattnet rinner tillbaka till sin egen källa; men de, som så tro, måste glömma, att det är Preussens politik att alltid ha en stor summa i beredskap och att den af Fredrik den store bildade kassan, hvilken lemnade medlen till de första krigsutgisterna skall åter fyllas, och mer än det, genom krwgsskadeersättningen. Tysklanus militärmakt, hvilken ojemförligt stärats genom krigshändelserna, skall understöajas genom fonder, som stå till kejsares och kanslerers förfogande och är: tillräckligt stora, för att tillåta dem icke bekymra sig om folkets vilja. Ett krig kan vara så opopulärt, som Sadovafälttäget var det i början, men det kan utan fruktan företagas i förtröstan, att hoppet om seger skall försona folket dermed, långt innan de till hands varande medlen äro uttömda. Man bebölver knappast påpeka hurusom frestelsen till krig sålunda städse finnes och den frestelsen ha aldrig de tyska kejsarne eller furstarne kunnat motstå. Sjelfva Daily News yttrar: Det är troligt, att tyskarne skola sjelfva erkänna att det varit klokare att visa sig högsinnade. D. ha vetat att försvara sin jord och kommit den angripande att ångra sin utmaning; men de ba ick. kunnat visat sig storsinnade mot en besegrad fiende. Kejsar-konungen och hans rådgitvare ba icke rök: att vinna Frankrike genom eofteralfter. hvilka, er bjudna detsamma i dess olyck s uud, skulle betraktats som handlingar at hög-iathet. De ha endarnt sökt att törtrampa det så mycket som möjligt. De ha endast betraktat sin egen styrka och de ba begaenat alla sina fördelar. Det är en bämndfred etter ett hämndkrig. Den nuvarande tyska besolkningen pålagger Frankrike den behandling, som tva förgångna slägten pålagt Tyskland. Huru kan man hoppas att en varaktig fred skall kunna folja a: denna vendetta mellan nationer? Etter ytterhgare tvenne slägtled skola rollerna kanske ännu en gang utbytas, och det skall kanske bli Tyskland, som skall komma att i sin ordning I da. Skall det då aldrig bli slut på denna följd af nationala besvär? Vi bade hoppats, att en ädelmodig fred skulle göra slut på förvecklingen mellan de båda folken. Sen så som sakerna nu stå skola fransmän och tyskar skiljas åt som fiender utan någon utsigt till försoning. Tyskland skall hålla vakt vid vogeserlinien och ej vid Rhen, men det skall likväl hälla vakt. Frankrike utrymmer en jord, som delat dess historiska ära och är betäckt med dess trofeer, och detta för att speja efter ett tillfälle som skall tillåta det att en dag återtaga denna jord. Daly Telegraph säger, att hela den civiliserade verlden skall protestera mot dessa vilkor, hvilka äro så lverdrifna, att de skola rättfärdiga kampens återupptagande, om Frankrike skall ha den minsta utsigt till framgång. Tyskland har med dessa fredsvilkor begått ett stort fel, ty de skoia göra ett nytt krig för framtiden oundvikligt. Ännu häftigare uttala sig Morning Post och Standard — således alla nyanser af den engelska pressen, hvilka tyvärr torde ha alltför rätt deri, att en tid af oerhörda rustningar nu skall följa i alla länder. Med skäl anmärker parisertidningen Å)Avenir National: Men hvad skall Tyskland sjelft vinna derpå, att freden hlott blir ett vänenstillestand: eränslösa och