nvarmed många — äfven i Tyskland — ännu alltjemt betrakta Paris; man måste bringa det derhän, att en underrättelse från Paris mottages med samma lugn och kallblodighet som t. ex. en underrättelse från Wandsbeck eller Altona. Skall äfven detta lyckas? Det skall bli af ett visst intresse att se, huruvida icke verkligen kejsar Wilhelm och hans minister anse sig genom Försynens skic kelse kallade att åter bringa reaktionen till anseende, att gifva den heliga alliansen nytt lit i ett mystiskt-religiöst-politiskt förbund mellan Ryssland och Preussen, eller det under Preussen sorterande Tyskland. I Berlin utkom för ett par veckor sedan en broschyr -Ryssland och Tyskland-, hvilken gjort stort uppseende. Vi skola vid tillsälle återkomma till densamma och vilja endast nu återgifva derur ett par sentenser, hvilka äro alldeles å propos för dagen. Förf. säger, att Ryssland i alla tider varit Tysklands välgörare, särskilt då det år 1866 för Preussen möjliggjorde Österrikes besegrande. Å andra sidan her Preussen städse visat sin vänskap för Ryssland, t. ex. vid polska revolutionen och un der Krimkriget. pPrerssen och Ryssland ha således visat, att de kunna lita på hvarandra. Må det äfven för framtiden vara så. Preussen och Iyssland äro det konservativa elementets sköldbärare, de ha dermed öfvertagit den heliga alliansens arfvedel. Denna senare har icke varit utan fel, men den princip, som låg till grund för densamma var riktig, och detta bar gjort, att de båda staterna, hvilka, trots demokra ernas starka angrepp, förbletvo densamma trogna, äro de båla erda stater i Europa, som tillväxt i inre (?) makt, som blifvit starkare och kraftigare. Der folket sjelst deltager i regeringen, är det förbi med statens maktställning. Parlamentarismens högsta blomstring i en stat betecknar nästan alltid sjunkandet af dess makt utåv. Det der låter något! Kanske det är jus! denna olverensstämmelse, som föranledt kej sar Wilbelm att till kejsar Alexander afsän da den i dagens telegramafdelning meddelade tacksägelsen, hvari uttalas de betydelsefulla orden: Aldrig skall Preussen (således icke Tyskland!) glömma, att det har Eder att tacka för att kriget icke antagit de yttersta dimensioner. Gud rälsigne Eder derför! Eder för lif vet tacksamme rän — och å hvilken Alexander genmälte bl. a.: Jag skattar mig lycklig öfver, att jag kunnat bevisa eder mina sympatier såsom tillgifven vän. Må den vänskap, som förenar oss, betrygga våra länders lycka och ära!