värda ansvar, som sedan d. 4 Sept. tyngt på dess skuldror. Frankrike framhöll ständigt, att en nationalförsamling endast kunde inkallas under ett vapenstillestånd, och att ett vapenstillestånd endast vore möjligt, om Paris kunde förses med lifsmedel. Samtidigt begärde den franska regeringen ånyo, att Odo Russell skulle förhöra sig hos Bismarck om fredsvilkoren. Detta vägrade Granville lika bestämdt som förut, och likväl återkom ständigt denna fordran i alla de diplomatiska samtal, som fördes i Tours och London. Till sist gjorde Chaudordy genom Granville Bismarck ett förslag, innefattande trenne punkter. Om dettas innehåll och öde får man fullständig upplysning af följande depesch af d. 19 Dec. från Granville till Lyons: Mylord! — Grefve Bismarck, som erhållit kännedom om Hders Ilerlighets telegram af d. 16 d:s, har till svar meddelat, att det är omöjligt att ingå på någon af den franska regeringens häri innehållna trenne fordringar, neml. antingen ett vapenstillestånd under vilkor af Paris proviantering, för utt val till en nationalförsamling må kunna företagas, eller elt fredsslut utan landafträdelse, eller slutligen inkallandet af en europeisk kongress, som skulle diskutera de mellan Frankrike och Tyskland sväfvande frågorna. II. Exc. tillade dessutom, att hvilken tysk regering som helst, som skulle samtycka till sådana förslag, utan att hafva genom vapenmakt nödsakats att gifva efter, skulle se sig tvungen att afgå. handlingar, hvilka slutligen ledde till ett vapenstillestånd, och nya fruktlösa steg af den provisoriska regeringen för att söka bli af makterna erkänd. De vigtigaste af dessa aktstycken äro tvenne engelska depescher af d. 9:de och 20:de Januari. I den första depeschen, som är adresserad till Odo Russel i Versailles, refererade Granville ett samtal, som han haft med Bernstorff. Den engelske utrikesministern varnade Tyskland för de följder, som kunde uppstå deraf, att det förkastade hvarje vänskaplig bemedling; derpå skref han: Om Tyskland icke skulle vara i stånd att genast sluta kriget (d. v. s. med Paris kapitulering) och genomdrifva sina egna fredsvilkor, skulle det beklaga den härdnackenhet, hvarmed det visat sin ovilja mot att begagna eller ens tillstädja de neutrala makternas bemedling, Jag inser fullkomligt, att Tyskland, sedan det segrat i ett stort krig, hvars tunga och offer det måst ensamt bära, visar sig beslutet att icke låta sig föreskrifvas lagar af dem, som stodo utanför kampen... Men om kriget skulle fortfara, om Frankrike blefve fullständigt desorganiseradt, hvilket skulle vara en förfärande olycka såväl för detsamma sjelft som för IUngland, och vore alldeles ur stånd att ersätta Tyskland krigsomkostnaderna, om Tyskland då icke hade någon annan utväg än att bemäktiga sig stora landsdelar emot befolkningens vilja och besätta dem, så skulle det bära skulden för, attt det tillbakavisade, icke en inblandning, utan en vänskaplig bemedling af några neutrala makter, just en sådan bemedling som så ofta ledt till tillfredsställande resultater under internationala stridigheter. . I depeschen af d. 20 Jan., hvilken är ställd till lord Loftus, Englands sändebud i Berlin, uttalade lord Granville sig för, att den kejserl. tyska riksregeringen skulle afgifva en förklaring om sina afsigter och sin beredvillighet till att underhandla om fred. Vi afsluta här denna redogörelse för en verksamhet å diplomatiens sida, hvilken utmärkt sig för den största motvilja hos Englands regering att företaga sig något annat än att skrifva depescher för krigets hejdande. UHigtorien skall atränot döma höräfvar De öfriga depescherna angå de under