Jag sade till hr Tissot, att det neppeligen skulle vara klokt att ingå på hans förslag. Om jag tillsporde grefve Bismarck angående hans vilkor, skulle han sannolikt sätta dem mycket högt, och i fall jag då skulle underhandla om deras reduktion, huru skulle jag kunna göra det utan att känna den transka regeringens åsigter, utan att veta huruvida hon var hugad att ändra sin förut afgifna förklaring? De följande depescherna sysselsätta sig med Thiers bekanta mission hos Bismarck, hvilken, som bekant, strandade på frågan om Paris proviantering. Kort derefter inleddes likväl nya underhandlingar, och denna gång var det Preussen som tog initiativet. Bernstorff förklarade neml., att en ny Åomedelbar förbindelse i Versailles skulle vara en vida bättre väg, om den provisoriska regeringen på allvar önskade fred. Granville gjorde visserligen några anmärkningar om, att Preussen visade en besynnerlig retlighet gentemot andra makters vänskapliga sträfvanden; men han telegraferade likväl genast till Lyons, att Tyskland var enligt Bernstorffs förklaring villigt att öppna nya underhandlingar, och gesandten meddelade såsom resultat af de samtal, han haft med Thiers och andra, att franska regeringen skulle med glädje återupptaga underhandlingarne om ett vapenstillestånd, ifall de fördes på den grundvalen, att Paris kunde förse sig med proviant, medan kriget var inställdt. Tissot uttalade sig på samma sätt i London och tillade, att Odo Russells närvaro i Versailles skulle göra det lättare för kabinettet i London att deltaga i underlingarne. Granville inlät sig emellertid icke härpå, utan hänvisade Tissot till Bernstorffs förklaring om, att en omedelbar förbindelse med den preussiska regeringen hade största utsigten att föra till ett tillfredsställande resultat. Härtill hade Frankrike likväl ingen lust, fastän Julel Favre skref under d. 19 Nov., att den nationala försvarsregeringen mer än någonsin önskade att bli befriad från det fruktans