gen, uppmanade kejsar Alexander konungen af Preussen och drottningen af Wirtemberg (hans frände) till hofsamhet i fordringarne om landafträdelse. Den franska diplomatien fortsatte emellertid sina sträfvanden efter att förmå de neutrala makterna till ett aktivt uppträdande, och d. 18 Okt. blef Tissot, Frankrikes charge dVaffaires i London, instruerad att underrätta lord Granville om, att underhandlingar inledts med Italien, för att förmå det till att understödja Frankrike med vapenmakt, och att skäl förelunnos, hvilka kunde föranleda Italien till att gå in härpå. Tissat uttalade den förhoppning, att lord Granville icke skulle förhindra Italien från att följa sin egen ingifvelse. Samtidigt gjorde både Tissot i Londen och Chaudordy i Tours nya försök att förmå England till att taga en bestämd och aktiv del i Europas politiska förhållanden och att göra sitt inflytande omedelbart gällande, för att få kriget slutadt på vilkor, som det vore möjligt för Frankrike att antaga. I det England ställt sig i spetsen för den neutrala ligan, genom hvilken de icke-krigförande makterna förbundo sig till att icke uppträda hvar för sig eller utan att derom underrätta på förhand de andra, hade det åtagit sig ett stort ansvar; det hade förhindrat Frankrike från att söka aktiva allierade, och det hade härigenom åtagit sig en förpligtelse att kraftigt medverka till en förening mellan de neutrala makterna, för att moderera de preussiska anspråken. Till svar härpå utvecklade lord Lyons för den franska regeringen, att det icke var fråga om någon neutral liga, ehuru Österrike ursprungligen föreslagit en sådan; att det blotta löfte, som makterna gifvit hvarandra om att för hvarandra utveckla sina åsigter, alls icke hade någonting att skaffa med den närvarande ställningen, och att Chaudordy, veftersom den engelska regeringen redan förklarat, att hon omöjligen kunde inveckla sig i ett krig med Tyskland, måste Luttala sig tydligare om, hvad han — oafsedt detta — önskade at England. Chaudordy genmälte, att hvad England än gjorde, så borde det uppträda på ett sådant sätt, som om det handlade helt och hållet af egen ingifvelse och icke efter tryckning från Frankrike. Sedan Jules Favres inledande steg tillbakavisats i Ferricres, var det tydligt, att Frankrike icke kunde ånyo vända sig till Preussen. Han föreslog derför, att Eogland skulle alldeles oberoende af Frankrike uppmana de öfriga neutrala mak terna till att gemensamt ställa en uppmaning till Prenssen. Kunde England icke åvägabringa en öfverenskommelse mellan de neutrala makterna, så borde det uppträda allena; i båda fallen gällde det att få Preussen till att tydligt angifva, huru långt det ville gå och på hvilka vilkor det tänkte sluta fred. Då detta skett, kunde England antingen ensamt eller i förening med de andra makterna på samma sätt förhöra sig angående Frankrikes mening, och då skulle de neutrala makterna sammanträda till en konferens, för att tydligt och bestämdt uttala, hvad de ansågo för billiga fredsvilkor. Ville England icke sjelf gå i spetsen, så kunde det förmå Italien eller någon annan makt till att taga det första steget. Engelska regeringen gjorde emellertid hvarken det ena eller det andra. Deremot begagnade lord Granvilla den anledning, som Bismarcks cirkulär om en möjlig hungersnöd i Paris erbjöd, till att officielt föreslå Frankrike och Preussen ett vapenstillestånd och inkallandet af en nationalförsamling. Den engelske ministern utvecklade stor ifver för denna plan och meddelade grefve Berustorff, att Thiera erbjudit sig att leda underhandlingarne. Thiers fann i detta hänseende understöd hos kejsaren af Ryssland personligen. Ryssland, Österrike, Italien och Spanien uppmanade likasom England ifrigt de krigförande makterna till att atsluta ett vapenstillestånd, och Italien visade sig tillochmed hugadt för en bestämdare inblandning. I början tycktes ingenting skola kunna vinnas häraf. Bernstorffs svar på Granvilles depesch löd icke synnerligen uppmuntrande, och den franska regeringen var ej särdeles belåten med de neutrala makternas steg, eftersom Tissot i kraftiga ordalag föreställde Granville, att de neutrala makterna borde uppmana Preussen till att angifva sina fredsvilkor, hvilka de skulle bringa inom billiga gränser och derefter förelägga Frankrike. Alla makterna visade sig nu temligen ense om att tillsvidare inskränka sig uteslutande till vapenstilleståndet. Granville skref härom: Jag sade till hr Tissot, att det neppeligen skulle vara klokt att ingå på hans förslag. Om jag tillsporde grefve Bismarck angående hans vilkor, skulle han sannolikt sätta dem mycket hågt, och i fall jag då skulle underhandla om deras reduktion, huru skulle jag kunna göra det utan att känna den franska regeringens åsigter, utan att veta huruvida hon var hugad att ändra sin förut afgifna förklaring? De följande depescherna sysselsätta sig med Thiers bekanta mission hos Bismarck, hvilken, som bekant, strandade på frågan om Paris proviantering. Kort derefter inleddes ljval nta undarhandlinrar och danna måne