stad tillbaka öfver ena axeln blottade den bistoriskt ryktbara blå skjortan, samt omkring halsen en röd silkesduk I denna oparlamentariska kostym i förening med hans okammade grå hår och grå skäzg hans allvarliga men milda ansigte och klara tro asta ögon, hade han verkligen utseende att vara den märkvärdigaste, lika väl som han var den mest p:ttoreske personen i rummet. Efter den första rörelsen bland församlingen ådrog han sig föga uppmärksamhet, och jag såg knappt en deputerad tala till honom förrän hr Esduiros kom och med värma skakade hans hand, tog en plats vid hans sida och bibehöll den under hela debatten. Telegrafen skall bringa en noggrannare redogörelse för denna debatt — eller snarare för hvad de få talarne yttrade, ty det var ingen debatt — än den jag kan hoppas gifva; således behöfver jag tala töga derom. Den utmärktes blott af en enda tilldragelse af vigt. Garibaldi bad att få tala, men ehuru de deputerade, som jag tror — och publiken i allmänhet utan allt tvifvel — voro mycket ifriga att få höra honom, fäste presidenten ej afseende vid hans begäran, utan förklarade efter ett par korta tal, som mera berörde formella saker, församlingen ajournerad. Den uppståndelse bland åhörarne på gallerierna som förorsakades häraf var oerhörd. De flesta af de deputerade satte på tig sina hattar och började lemna rummet såsom det bästa sättet, förmodar jag, att visa att de ej ville höra Garibaldi. Detta ösade retligheten hos generalens beundrare på gallerierna, och deras ropLefve Garibaldi! Hör på Garibaldi! Garibaldi borde få tala! blefvo döfvande. Slutligen — jag antecknar detta faktum med risk att bli ansedd tör romantisk af dem som veta huru det går till i engelska parlamentet — vände sig en entusiastisk garibaldist i andra galleriet till församlinsen i allmänhet och de deputerade i synnerhet med ett tal, hvari han i Frankrikes namn, i republikens. tacksamhetens och frihetens namn päyrkade att Garibaldi skulle bli hörd. Ingen försökte afbryta honom, ehuru han kastade sig hit och dit samt gestikulerade på ett sätt som ej kunde aflöpa utan flera knuffar åt hans grannar, och jag väntade just att valaren skulle proklamera en ny nationalförsamling och förklara sig samt sin närmaste omgifning för den nya regeringen, då presidenten kom till medvetande af sin skyldighet och i det ban satte på sig sin hatt med en fasthet som utöfvade sin verkan — nan glömde alldeles att anlita klockan, hvi kken underligt nog endast en gång under hela mötet begagnades — erinrade församlingen om att den blifvit ajournerad samt befallde att den bullersamma talaren skulle bli arresterad. Talaren hade synbarligen ingen astundan att bli martyr, ty hans bortgång var lika skyndsam och lugn som hans tal varit stormigt. Ingen försökte att hejda honom; han undkom och efter detta tumult blef allt lugnt igen. Men kort derefter blef det utanför huset ett nytt uppträde då Garibaldi kommit ut ur detsamma. En person var nämligen nog djerf att ropa Ner med Garibaldi! just då alla andra högljudt skreko -Letve Garibaldi! Den förargelseväckande personen blef emellertid snart tystad, om ej öfverbevisad genom knufsningar och stötar mot rerbenen, och seTan detta exempel afskräckt andra som måhända velat gifva luft åt samma åsigter, kom Garibaldi under entusiastiska lefverop till sin vagn och höll derefter för hänförda åhörare ett kort tal till förmån för republiken. Folkets förbittring öfver att han ej tillåtits tala var mycket stor. Jag hörde en nationalgardist, blek af raseri, förkunna för alla, som brydde sig om att höra på honom, att ingenting skulle förmå honom att komma tillbaka och skydda en församling som gjort sig skyldig till ett sådant fö räderi mot republiken och mot det passande. Jag vet ej hvad som var motivet till presidentens vägran. Ilan torde ha ansett att Garibaldi, som nyss lemnat in sin afskedsansökan, ej längre var medlem af församlingen och derföre ej kunde tala till dem. Men det skulle ha varit båue mera artigt och mera politiskt att ej ha låtsat om något utan låtit generalen hålla sitt tal.