D2 1 101. JCuma Vanters sAIIDIng märkta småskogen har blifvit nerhuggen, och på de gamla ekar som blifvit märkta till nedhuggning ha grenarne blifvit borthuggna innan fällandet, för att de ej i fallet skulle skada småträden. Yngre och svagare timmer än af 50 eller ätminstone 40 centimeter i diameter har ej alls blifvit fälldt af det giltiga skälet att det ej funnits några köpare till sådant. Tänk hvilken hossamhet som ger sig tillkänna deri, att man afhållit sig från att hugga ner det timmer som är under 40 å 50 centimeter i diameter, och till hvilket det ej funnits några köpare! Och dessa gamla ekar?, Åkogarnes stolthet och förnämsta värde, hvilka ej på mindre än hundra år kunna ersättas, de ha visserligen blifvit fällda, men deras grenar ha törut blifvit afhuggna för att de ej skulle skada de dyrbara buskväxter som skjuta ut från rötterna af äldre stammar och hvilka ej äro värda att huggas ner! Afven Köln. Zeit. kommer till den slutsats att denna vederläggning ej vederlägger något som är värdt att vederläggas och förklarar, att den först då kan finna sig tillfredsställd, när skogsmyndigheterna ofsicjelt och tydligt förklara att fällandet i dessa skogar ej öfverskrider den för hvarje år stadgade. Rörande skogssköllingen i Ardennerna innehöll Indep. belge för kort tid sedan ett bref, hvari det omtalades att denna sköfling alltjemt fortgick och att det fällda timret snart sagdt skänktes bort till belgiska köpmän. En korrespondent till Daily News skref från östra högqvarteret framför Paris att träden vid Chelles och på den sidan af hufvudstaden ständigt föllo under sachsarnes skarpa yxor. Det är således utom all fråga, att det olyckliga Frankrikes skogar blifvit fruktansvärdt medtagna. Först och främst har detta skett tillfölje af en eller annan militärisk nödvändighet. Vid Paris ha alla de vackra skogarne, från och med Boulognerskegen och Vincennerskogen till de mera aflägsna vid Seineoch Marnetloderna blifvit nedhuggna. Parisarne å sin sida började med att hugga ner ett bälte, flera hundra alnar bredt, omkring sina vallar för att fienden ej skulle kunna dölja sina belägringsarbeten. Tyskarne ha huggit ner åtminstone lika mycket och säkerligen med vida mindre samvetsgrannhet. Under denna kalla vinter ha eldbrasor varit lika nödvändiga som föda. Inom Paris är kolförrådet aldrig betydligt, men förbrukningen af ved är alltid mycket stor. Man kan vara säker om att yxan flitigt användts i skogarne vid Champs Elystes och Parc de Monceaux. Ifall försvaret fortsatts, skulle det ej ha varit förvånande om cypresserna på Pere Lachaise användts till matlagningen i Bellevilles oroliga förstad. Utantör ha naturligtvis tyskarne — som af parisarnes envishet tvingats att tillbringa den kalla vintern i sina linier — gjort sin belägenhet så dräglig som möjligt genom upptändande at så många eldar de kunnat vpptända. I skogarne rundtomkring Orleans ba åtskilliga hundratusen män på båda sidor manövrerat och bivuakerat natt efter natt under bar himmel. Ungefär samma törhållande har det varit med Manteuffel och hans styrka utefter nedra Seinens skogiga stränder. Werder har gjort marscher och kontramarscher i det östra Frankrikes skogiga trakt, och skogarne utefter jernvägen från Saarbräcken till Metz ha varit öfverlemnade åt de mäns godtfinnande som innehaft denna länga kommunikationslinie. Användandet af skog tilllolje af hvad som kan kallas ren nödvändighet måste ha varit ofantligt. Man har dock anledning misstänka att, huru mycket skog som än användts tillfölje af nödvändigheten, har ännu mera användts utan tvingande behof. Först och främst har det visat sig att tyskarne ej tvekat att lika fritt reqvirera af skogarne som de gjort det af städerna och byarne. Att sälja hvad som är nationens egendom är en alittör enkel method att på en gång se sin egen fördel till godo och straffa fienden, för att ej tillgripas af kloka eller hämndlystna politici. För det andra har utvecklingen af francs-tireursväsendet, som hotat de tyska kommunikationerna och gjort den tyska förposttjenstgöringen särdeles farlig, gjort det till en åtgärd af sjelfförsvar ä tyskarnes sida att förstöra de skogar som lemnat francs-tireurerna skydd. Frankrike är illa försedt med kol, och kolfälten i Saar-dalen äro nu utan hopp förlorade för detsamma. Det litade på sina skogar, hvilka under senare åren vårdats efter vetenskapliga grunder med den största omsorg. Verkan af den sista tidens ödeläggelse skall en lång tid bli kännbar och är vorkligen betänklig. Landtmän kunna åter beså sina fält med säd som de lånat eller fått ill skänks, byar kunna återuppbyggas, och inom något år kan plogen ha utplånat spåren af de hemska grafkullarne, såsom allaredan skett vid Wörth och Vissembourg. Men under de tjugo eller tretio nästkommande åren skall den fattige nödgas köpa det bränsle han förr kunde hugga ner åt sig i sin kommuns skog, och han skall förbanna dea härjande fiende som ågtadkommit eländegp