Från Utlandet. Rykten om, att freden är afslutad, eburu den ännu icke i Onsdags afton var undertecknad, äro gängse. Det är väl något tidigt, men icke alldeles omöjligt. Att freden är viss, derpå tviflar under alla omständigheter ingen. Olika rykten om fredsvilkoren äro äfven i farten och sysselsätta isynnerhet lifligt börserna; men de synas vara alltför mycket tillskurna efter fantasiens eller de fromma önskningarnes måttstock. Så vill man veta, att den krigsskadeersättning, Frankrike skall utreda, är bes ämd till 3 milliarder, samt att Elsas och Lotbringen skola innehafvas af tyskarne i fem år, efter hvilken tids förlopp dessa provinsers befolkning skall omrösta, huruvida den vill tillhöra Frankrike eller Tyskland. Ett annat rykte uppgifver freden vara undertecknad på grundvalen af, att Elsas, Lothringen och Franche Comtå hållas neutraliserade. Vi återgifva dessa rykten mera, för att hålla läsaren i kunskap om deras tillvaro, än derför att vi egna dem någon tilltro. Tyskland ville nog ha Elsas och en del af Lothringen genast utan något förbehåll, då denna nya landsdel skall införlifvas direkte i det tyska riket, icke i Preussen allena, hvilket dock är ett och detsamma i grunden. Vi tro freden också vara afgjord på denna basis, ohuru underhandlingarne kanske ännu sväfva om Metz och Mosellelinien, i afseeende på hvilken detaljpunkt något afgörande måhända icke heller genast blir fattadt, Så fort freden blifvit principielt undertecknad, hvilket sker kanske i dag, skall den tyska armen utanför Paris hålla sitt intåg i den betvungna hufvudstaden, ehuru utan några pompösa och triumferande ceremonier; och kommer den att qvarstanna der, tills fredstraktaten definitivt undertecknats, hvarmed det icke bör dröja länge, såsom man hoppas. Pariserpressen — det vill säga den sämre delen af densamma — intager en högst besynnerlig hållning och är frenetiskt vild emot tyskarne, så att Journal Otficiel för d. 16:de funnit det nödvändigt att uppmana dem till att hejda sina tygellösa angrepp, för hvilka ögonblicket just icke heller synes vara rätt väl vald:. Ilvad skall man säga om t. ex. Siecle, som, efter det armen, mobilgardet och det mobiliserade nationalgardet utlemnat sina vapen, uppmanar innevånarne till att göra motstånd, om preussarne rycka in i Paris? Ett dylikt motstånd skulle vara detsamma som att föra de värnlösa innevånarne will slagtarbänken och skapa ett blodbad, hvilket skulle blifva en ny och förfärande olycka till alla de andra. De, som kunna gifva sådana råd, måste antingen vara mycket fanatiska eller i högsta grad lättsinniga, anmärker med räta en främmande tidning. Att parisarnes hat till tyskarne är ytterligt och att denna känsla icke skall under åratal utplånas, det är endast alltför naturligt: tyskarne ha sjelfva så velat; men att på ett värdigt sätt visa denna sin ovilja, är något helt annat, än att dåraktigt frammana en menniskoslagt, genom att kasta brandfacklor bland den icke botänksamma hopen. Paris har mäst gifva sig, men det har fallit med ära och endast vikit för hungern den tanken bör knnna inge dess innevånare mod att vara stora i olyckan och att visa sin storhet genom en värdig sorg, som kanske kommer sjelfva den högmodige segraren att sänka hufvudet, om han i sin ordning visar sig dåraktig att vilja till öfvermått berusa sig i njutningen af sin triumf. Det säges, att kejsar Wilhelm skall hålla sitt intåg i Tuilerierna och der slå sig ned för ett par dagar — en onödig förödmjukelse! Journal des Dåbats erinrar med hänsyn till denna sak om hvad som yttras i den under general Moltkes ledning utgifna Ilistoria om fälttåget år 1866, der det heter: Den fientliga hufvudstaden (Wien) låg der i vår närhet; från förposterna såg man stadens kyrktorn. Men ... en klok politik mäter sina planer efter nödvändigheten och icke efter begåren. Den sred, som man erbjöd, betryggade Tysklands nationala utveckling under