10TIUGMILII 101 111 Ll1I 8904 w 7 Frän Utlandet. Ej heller i går anlände någon utländsk post, denna gång till följd deraf att Malmötåget ej hann fram till Jönköping tids nog, för att kunna aflemna sin medhafda post till det bantäg, som i går morse afgick hit derifrån. Vär cernering från kontinenten sortsar således; hvadan vi nästan måste inskränka oss till att hänvisa läsaren, för erhållande at underrättelser från utlandet, tilltelegramafdelningen. Fredsunderhandlingarne mellan Frankrike och Tyskland pågå nu som bäst. Den nye franske regeringspresidenten Thiers uttalade i nationalförsemlingen d. 19:de de betydelsefulla orden: Landet behöfver fred; man måste derför taga fredsvilkoren i allvarligt öfvervägande, men endast godkänna dem, om de äro förenliga med Frankrikes heder. Utrikesmivistern Jules Favre föreslog tillsättandet af en särskild kommission af 15 deputerade, hvilka skola bege sig till Paris och der utgöra en föreningslänk mellan underhandlarne och nationaltörsamlingen. Gambetta — som tyckes vara hvarken ejuk eller galen, utan tvartom såsom deputerad sitter i nationalförsamlingen — begärde att få veta utsträckningen af denna kommissions befogenhet, och då regeringsmellemmen Jules Simon svarat, att den ingalunda vore sritegen från församlingens kontroll, blef förslaget sntaget. Samma dag på attonen afreste Thiers, Picard och Favre till Paris, för att uttöra fredsunderhandlingarne. Men de förde med sig ett aktstycke, hvars vigt icke kan lemnas ur sigte. D. 18 inlemnade neml. samtliga representanterna for Elsas (dep. Hautoch Bas-Rhin) och de departememer i Lothringen, om hvilkas afträdande det varit tal, neml. Moselle och Meurthe, till nationalsörsamlingen en förklaring hvari de å sina komittenters vägnar protesterade på förhand mot hvarje beslut om Elsas och Lothringens skiljande från Frankrike, sägande, att de förklarade för ogiltig hvarje traktat, som ginge ut på något sådant. Församlingen utttalade de lifligaste sympatier för do båda provioserna och inregistrerade förklaringen såsom ett aktstycke till fredsunderhandlingarne, i hvilken egenskap Frankrikes underhandlare medför den, för att framläggas för hr Bismarck. Att denne icke skall finna sig i någon mån generad deraf, att befolkningen i Elsas och Lothringen genom sma ombud uttala sig emot en införlifning med Tyskland, det kan man naturligtvis vänta sig. Hans samvete har hittills aldrig rörts af liknande protester srån Nordslesvig. Men då han, såsom antagligt är, kommer att, förklaringen till trots, å Tysklands vägnar fordra sagda provinser och om Frankrikes ombud, inseende sitt lands vanmakt, icke kunna motsätta sig hans fordran, utan måste böja sig för cröfrarens maktepråk, så skall det återigen visa sig, att Tyskland icke lyssnar till rnes sjeltbestämningsrätt, som den besolkningar man trott vårt sekel hafva tillvunnit sig, utan 1 vill förflytta oss tillbaka till erötringssystemets raa dagar, då endast den starkaste hade ratten på sin sida. Alldenstund Ryssland v.sat sig icke erkänna någon annan rätt, än eröfrarens, och då Tyskland eller rättare Preussen och Ryssland hädanefter skola vara de båda starkaste militärstaterna och båda erölrande, ingendera fästande afseende vid folkens sjeltbestamningsrätt eller aktande sina grannars oberoende, så måste det vara tydligt, att de nationer, hvilka ännu värdera solkfrheten, den audliga kulturen i allmävhet, den europeiska civilisationens och tidsandans förädling, maste ansluta sig till hvarandra, för att i ett stort förbund, en association, söka ernå den kraft i gemensambeten, som de, gående hvar för sig, skulle sakna. Ilärigenom skola de allena kunna ha utsigt till att motväga czarismen och borussianiswen — vår samtids och vår verldsdels båda gissel. lenssuketsm——e—— tt