gick tvärsöfver gatan för att tala med dessa inflytelserika personer, hvilka han bort lemna för sig sjelfva om han förstått sitt eget intresse. — Nåväl, gentlemän, ha ni sett Simmons? frågade han. — Nej, sade mr Parkin. — IIuru, ha ni ej sett till den stackars karlen, hvars död ni ha på ert samvete? — IIan är oj död ännu. — Nej, Gud ske lof! Han har först en göd gerning att uträtta, några hycklare och mördare att afslöja. Parkin blef blek, Grotaits ögon gnistrade; den sistnämnde gaf Parkin ett hastigt tecken att ingenting säga utan endast lyssna. — Han har till en början sagt mig hvem det var som lade krut i min smideshärd, och huru det giek till. Jag har förlåtit honom. Han var endast ett verktyg åt mycket värro skurkar. Dem skall jag ej förlåta. Inom kort skall jag erfara alltsammans. God morgon. Denna underrättelse och hotelse samt den bittra hämndlystnad oah beslutsamhet som röjt sig i den unge mannens ton och sätt injagade fruktan hos Parkin och skrämde äfven Grotait. Den senare återvann dock snart sin fattning, och han insåg att det måste bli en strid på lif och död mellan honom och Little. Han bjöd Parkin med sig hem och sedermera skickade de efter Dan Tucker och Sam Cole. Tucker kom först. Han afsändes genast till Simmons med penningar från sågslipareföreningens kassa. Han skulle leta ut huru mycket Simmons hade bekännt och