lika fästningsartadt ut som bakem slottet, endast med den skilnad att hvad som der lemnades ofullberdadt bär blifvit till sullo utfördt, marken är här en blandning af gul lera och sand; man ser derför framför sig ett besynnerligt virrvarr af bröstvärn, traverser och löpgrafvar. Ur detsamma framskjuta dels Kuppska 24:pundingar, dels 12:pundingar af broms med långt utsträekta halsar, liksom om de alvaktade tilifålle att ånyo få utspy eld på de striande. Dithän skall det väl ändock icke komma, så att det blott är döda krigsgeråd, som ännu kika ut i det blå; deras r2crvixmanskap ser redan helt fredligt ut och längtar icke efter något nytt blodsarbete. Tvenne genisoldater begagaade emellertid tillfället! att metriskt uppmäta Meudens terrängförhållanden, sannolikt icke för sitt eget nöjes skull, utan för generalstebens räkning. Meudons slottsbyggnad härstammar från en tid, då perukstilen och smaken för egyptisk tungroddhet in art ett oangenäut lörbund. Byggnaden har likväl, oaktadt all brist på någonting behagfullt, något imposant, och dess fria goda läge med utsigt öfver Seinchallen och Paris skall alltid göra den till en angenam vistelseort. Men nu är aet fullständigt nedbrunnet. Under det jag än från den ena, än från den andra sidan såg in I dess med ankhögar fyllda rum, lossna ännu här och der rågra gesimtser och sparrar från ruinen och störta ned i jerdväningen, uppdrifyande bvirflar af eld och rök. Derpå bli bjelklager åter fria, hvilka redan voro stadda i förkolaing, och lågan slår plötsligen väldigt i höjden. Tätt intill mig börjar en at de stora trädgå rusportarne att ryka; ett glimmande trästycke ha fallit ned intill dem och antändt. Innan dessa rader slutats, skall porten stå i lågor. Somliga säga, att bairarne ha satt eld på slottet; andra påstå, att parisarne gjort det. Så vidt jag vet, bar prins Plon-Plon der lart sig sina oppositionela tal utantill, huruvida han der äfven sjelf uppsatt dem, vill jag lemna osagdt. Såsom hans musa betraktade man Cora Pearl, ehuru jag tror med orätt. En pikant brefvexling. Det berättades för några veckor sedan, att Emilo Ollivior tillställt konung Wilhelm en skritvelae. Parisertidningen ÅLe Temps offentliggör nu detta bref, likarom äfven grefve Bismarcks svar derpå. Ollivier förklarar i sin skrifvelse, att kriget uppstått genom en förolämpning, som tillsogats kejsar Napoleon, om än oafeigtligt, och ostersom han (Ollivier) trodde på Gud och Gad städse skyddat Frank: rike, så troddo äfven han (Ollivier) på Frankrikes slutliga triumf. Dotta bref skall Bismarck hafva besvarat med söijande skrifvelse: Konungen har icke erhållit ert bref, men jag tror mig kunna svara er, att, eftersom ni tror på Gud, hela ert lif icke skall vara tillräckligt art på kna bedja honom om förlåtelse för dej elyckor, som ni tillfogat edert land. Krigföringssättet. Vi ha att i dag meddela ett nytt bevis på den råhet, hvarmed man å tysk sida ansett sig berättigad aitgå till väga i det ohyggliga kriget mellan Tyskland och Frankrike. Såsom vanligt hemta vi denna berättelse från tysk källa, så att den ju icke kan antagas frams:alla saken i en mot tyskarne partisk dager. Våra läsare erinra sig måhända, att franska soldater sprängde den i närheten af Toul belägna jernvägsbron vid Fontenoy, hvarpå tyeka bofslet befallde, att fransmännen i trakter skulle åter laga bron, Härom skrifver nu en tysk korrespondent derifrån följande: Efter sprängandet af bron vid Fontenoy ville inga fransmän biträda med återställandet at bron. Kommendanton (tysk) i den närbelagna fästningen Toul tiligrep nu ett originelt medel: han lät regementsmusiken spela upp på torget. Innevänarne strömmade dit, för att höra på; mon då de ville åter aflägna sig, voro de närbelägna gatorna spärrade at militär, och alla arbetsdugliga män fördes nu af seldaterna ut till Fonteney, för att arbeta. Sjelfva bergmästaren i sina lakorade stöflar måste ut med; ech stadens damer nödgades att i sina svarta sidenkladnmgar bära ut mat till sina manliga anhöriga. På detia sätt kunde de tyska officerarne eåledes anse sig berättigade att låta drifva fredliga mecborgare under betäckning af knektar ut på tvångsarbete i en drägt, som ej passade för de dermet förensde strapatserna och icke kunde skydda tvångsarbetarne mot kölden. Kan detta kallas ett hylsadt krigföringssätt? Ken det anses öfverensstämmande mod folkrätten? Franemånnena rustningar. En korresp. till Standard meddelar någ