regeringen, och på ett möte i Folies Bergeres uttalade man sig för idel radikala kandidater, Victor Hugo, Garibaldi, Edgar Quinet, Rochefort, Felix Pyat o. s. v., eller åtminstone för sådana män, som mötet trodde sig kunna räkna på, såsom Henri Martin, Dorian och Michelet. Det moderat republikanska partiet trädde dock äfven genast i verksamhet och uttalade sig genom sin komitå för, att man skulle rösta på män, hvilka i en synnerlig grad utmärkt sig inom armn, flottan, lagskipningen, vetenskaperna, litteraturen, handeln och industrien. Antagligen voro icke alla dessa republikaner; men så som förhållandena visade sig i Paris, tyckes der icke hafva funnits någon utsigt till att bekämpa de röda på annan basis, än republiken. I spetsen för det liberala partiets valkomitöastod Dufaure, hvilken under Ludvig Filip ingalunda gick så långt som ledarne för den konstitutionela venstern, men efter den orlöanistiska dynastiens fall ärligt antog republiken, hvilken han försvarade både emot presidenten och det anarkiska partiet. Dufaure anför i sitt valmanifest många betraktelser till förmån för den republikanska regeringssormen och säger, att den allena kan bibehålla enighet och fortroende mellan alla barnen af ett gemensamt fädernesland. IIans parti hade uppställt följande kandidater: Elfva medlemmar af regeringen i Paris, Rochefort inberäknad; utesluten var endast Trochu, derför att han uttryckligen förklarat, det han ej ville mottaga val i hufvudstaden; de fem amiraler som försvarat fästena kring hufvudstaden; tvenne generaler i pariserarmån; sju vetenskapsmän, bland dem Thiers; två bankirer; tre ingeniörer; två redaktörer; fem mairer, bland dem Carnot och Henri Martin; en tf. d. maire; och slutligen tre af det radikala partiets notabiliteter, neml. Victor Hugo, Louis Blanc och Edgar Quinet. På denna lista voro äfven flera radikala upp: tagna, för att alla skulle kunna ansluta sig till densamma: den kallades derför äfven fusionslistan; men afsigten har, enligt telegrafiska underrättelser om valen, ingalunda blifvit uppnådd. I dag ha vi omsider en pålitlig uppgift om valen i Paris, ehuru alla dessa ännu icke äro fastställda — de uppgå nemligen till ett antal af öfver 40 st, De kända valen gifva stor öfvervigt åt de radikala. Bland dessa finner man namn, hvilka mera tillhöra fargen, än den allvarliga nationalrepresentationen, såsom t. ex. Gambon (se telegramafdelningen) hvilken under kejsardömets sista år vann en löslig ryktbarhet derigenom, att han nekade betala skatt, hvarför myndigheterna måste utmäta en af hans kor. Gambon och hans ko figurerade då i gatvisan, på cafes chantants och å sscenen; men nu är han vald kanske just för denna envishets skull, åt hvilken man törr skrattade. Det bekräftar sig i öfrigt, att valen i Frankrike i allmänhet tagna, utfallit i afgjordt orieanistisk riktning. I La Manche har tillochmed prinsen af Joinville, fastän valdekretet förbjöd det, blifvit vald med 97,000 röster; valet har naturligtvis blifvit öfverklagadt. Den franska nationalförtamlingen konstituerade sig redan i Måndags i Bordeaux under ålderspresidenten Benoit Duzys ordförandeskap, fastän alla medlemmarne ännu icke på långt när hunnit inträffa. Såsom det förut upplysts nedlade den nationala försvarsregeringen sin myndighet i nationalförsamlingens händer med ett tal at Jules Favre, som deri yttrade, att regeringsmedlemmarne, afvaktande församlingens dom, skullo qvarblifva på sina poster, tills den nya regeringen bildats, för att upprätthålla aktningen för lagarne. Sjelf anhöll han om tillätelse att genast så återvända till sin post som utrikesminister, för att genomföra en förlängning at vapenstilleståndet, i hvilket asseende han hoppades på församlingens bistånd. Ingen tviflar numera på, att en orlåanistisk monarki skall förr eller senare komma att framgå ur nationalförsamlingen, möjligen med en republikansk öfvergäng under hertigens af Aumale presidium. Vi anse oss derför böra återgifva dennes valmanifest i dees helhet, dat. d. 1 Febr:: Herrar valmän! För fyra år sedan erbjödo flera af eder mig edra röster; det är mig obekant, huruvida j äfven nu sinna det riktigt att rösta på mig. Jag kan dessutem icke uttala mig så fullständigt och så fritt för eder, som jag gerna önskade, och jag måste undertrycka de känslor, af hvilka mitt hjerta öfverströmmar. Jag vet ej ens, om dessa rader skola komma eder till banda. Jag vill emellertid göra ett försök; ty jag tror mig vara skyldig de män, som önska välja mig till representant inom församlingen, några förklaringar om tvenne hufvudfrågor, hvilka skola upptagas i denna församling, neml. frågan om krig eller fred och frågan em författningen. Alldenstund jag hvarken direkte eller indirekte har någon del i ansvaret för de händelser eller steg.