Från Utlandet. I går mottogo vi en del af de saknade utländska tidningarne. De underrättelser, de innehålla, äro dock af temligen gammalt datum och till det väsentliga bekanta genom telegrafen. De föra oss tillbaka till den tidpunkt, då Paris kapitulering öfverväldigade hela Frankrike och Gambetta försökte att göra sig oberoende af regeringen i hufvudstaden, för att på egen hand fortsätta kriget, antingen såsom diktator eller med inkallande af de röda, hvilka skulle bilda ett välfärdsutskott, hvari han då tänkte ingå som president. Emellertid må här dock anföras en del underrättelser, hvilka kasta någon dager öfver den dåvarande ställningen. Den provisoriska regeringen i Paris tog d. 27 Januari bladet ifrån munnen och förklarade rent ut, att ställningen var förtviflad. Det finnes ej mera den ringaste utsigt till, att Paris kan bli undsatt, skref OÖfficiella Tidningen nämnde dag; tvenne af våra härar ha blifvit tillbakaslagna, och den tredje armön opererar i de östliga departementen. Under det allt hopp sålunda är ute, äro lifsmedlen så starkt åtgångna, att vi ej mera ha något ögonblick att förspilla. Det har derför varit regeringens pligt att inleda underhandlingar, och det har hon gjort. I afseende på resultatet, anmärkte det officiela bladet till sist, kunna vi redan nu angifva, att folksuveräniteten skall bli respekterad, i det att en nationalförsamling ögonblickligen skall bli inkallad; att den tyska armåen visserligen skall besätta fästena, men icke rycka in i Paris, så länge vapenstilleståndet varar; att vi behålla hela vårt nationalgarde samt en division af armån, och att våra soldater icke skola bli förda utom landets område. Detta meddelande gjorde ett utomordentligt djupt intryck i den olyckliga hufvudstaden. Det der utkommande bladet Corr. Havas yttrade äfven: Paris är djupt bedröfvadt. Det i dag offentliggjorda meddelandet i ÅJournal Officiel, hvilket angifver de vigtigaste bestämmelserna i det mellan Bismarck och Jules Favre ingångna vapenstilleståndet, tillstädjer icke längre någet tvifvel om, att vi stå i be grepp att uppgifva våra fästen och bortiöra våra regelbundna trupper såväl sem mobilgardet, hvilka skola nedlägga sina vapen och efter den preussiska stabens anvisning begifva sig till olika punkter af territoriet. Dessa grymma vilkor ha gjort ett förkrossande intryck på nationalgardet och befolkningen, och fastän bristen på lifsmedel redan alstrar fruktansvärda lidanden för den obemedlade delen al belolkningen, är dot likväl otvifvelaktigt, att parisarne skulle ännu i detta ögonblick kraftigt protestera mot de hårda vilkor (de voro likväl mycket hårdare!), som påtvungits oss; men vi skola om några få dagar vara alldeles utan bröd, och äfven de modigaste, tillochmed de, som ännu igår icke misströstade om segren, måste erkänna, att det föreligger en befallande nödvändighet. Sorgen är således utomordentligt stor, men den ödesdigra olycka, som förföljt oss alltifrån krigets första begynnelse, har till följd, att förbittringen är kall och tyst, och vi ha skäl att hoppas, det stämningen icke skall komma till ett våldsamt utbrott, såsom man hade anledning alt förut befara. Hittills har allt inskränkt sig dertill, att man på de olika platser, der folk brukar samlas, diskuterat förhållandena, utan att något slags tumult följt deraf. Å Rue Drouot och boulevarderna des Italiens och Montmartre försvunno grupperna hastigt i följd af den utomordentligt starka köld, som rådt ifrån morgonen, och man märkte ingenstädes tecken till en upprorisk rörelse. Man nöjde sig med att i mer eller mindre stränga ordalag tadla den militära ledningen såväl som regeringens politiska och administrativa