Ur dagens krönika. Lagom är bäst. Det var en tid, då svenska teaterkritiken uppehölls af pennor sådana som Talis Qvalis i Dagbladet och Wetterhoffs i Allehanda, då Bernh. Cronholm, liksom ännu i dag, skref sina små, alltid intressanta teaterbref iSnällposten. Äfven Aug. Sohlman kunde då understundom flytta sin väl skurna penna från politikens till estetikens tält, Orvar Odd lät då och då sin qvickhets glänsande raketer spraka äfven i teaterfrågor och under pseudonymen Ernst Ludvig sade Herman Bjursten sörsattarne, skådespelarne, åskädarne och recensenterna en hel hop sanningar, understundom qvicka och dräpande, men ofta genom sin bitterhet skjutande öfver mälet. Det var då ett spirituelt lif i hufvudstadors teaterkritik, hvartill man nu näppeligen fiuner ett motstycke, ehuru stor aktning vi för öfrigt hysa för såväl den ena som den andra signaturen, för -mmoch -a-B ce likaväl som för -rn och C. L. Det synes oss dock nästan som om de båda förstnämnda framträdde alliför estetiskt lärda för att vara tillräckligt underbållande och njutbara för den stora allmärheten, under det att signaturen -mmunderstundom svänger kritikens gissel kanske nog skarpt, dervid träffande ej blott systemet utan ätven sådana, som stå alldeles utom detsamma. C. L:s lekande penna, som eger den franske canseurens hela böjlighet och elegans i vändningarne, har man velat förebrå alliför starka sympatier för de kungliga teatrarne och hvad dertill hörer, en förebråelse, som kon dock lugnt torde kunna bära, i medvetande af att det framstående, det utmärkta, det sann konstnärlighet eftersträfvande dock snarare behöfver ett varmt omhuldande än ett kyligt nagelfarande af äfven de minsta detaljer. I alla händelser framstå dessa hrr recensenter som efterföljansvärda mönster i jemsörelse med vissa andra, hvilkas osmakliga lofsjungande af på sin höjd dramatiska utiliteter nu antagit alltför iögonenfallande former att ej förtjena närmare skärskådas. Låtom oss dock först och främst komma ölverens om en sak: den qvinna eller man är ej ännu född som ej hellre lyssnar till beröm än till tadel, som ej hellre vill anses för god än för dålig, ty vi tala nu alldeles icke om dessa pseudo-hbertiner, hvilka par tout vilja synas diliga för att på samma gång anses för snillrika och som likna en grefve de Camors lika mycket som en kryddbonesare liknar en prins af blodet. Artisterna — företrädesvis de dramatiska, hvilkas ryktbarhet och storhet så att säga endast fullsändigt kan uppfattas så länge som ridån är uppe — äro menniskor äfven de ock följaktligen lika smickrade af beröm, som känsliga för tadel, och vi undra för ötrigt just om någonsin en recension fallit vederbörande fulikomligt på läppen, den må ru ha behandlat en tafla, en bildstod eller en dramatisk prestation, Någon? Jo, kanske ändå åtminstone i sistnämnda hänseende, ty vi fråga, om ej en skådespelare, hvarom det heter att han i sjelfva verket befinner sig i främsta ledet bland samtida sceniska konstnärer, att det troligen icko siunes någon skådeplats i vårt land, der icke det mästerliga spelet skulle tillvinna sig rättviet erkännande, om icke denne skådespelare bör kunna anse sig fullkomligt beläten, på samma gång det vore förlåtligt om han på sig tillämpade Neros bekanta uttryck, ehuru i något förändrad form: IIvilken konstnär besitter icke verlden ! Och hvad skall han vidare sjelf och hans säll-kap tänka då deras prestationer i rikets första universitetsstad bedömas som något rorhördt på plutsen, då i samma recension följande uttryck komma slag islag efter hvarandra: äkta typ för en nämndeman, sällskapets vanliga goda samspel, goda spel på alla håll, lyck ig och kraftfull representant, förträffligt töreställde, elyckligaste sätt, så genom spel som apparition, lyckade komiska apel o. s. v.? Jo, de skola allraminst inse sig lika framstående som k. teaterns arister, hvilka, äfven de, understundom besöka len lärda staden, utan att derifrån kunna hemöra rikare lagrar, amplare beröm. Men en innan fråga blir om ej en mindre entusiasnerad konstdomare än Wenersborgs-Postenskall finna hrr Almlöf d. ä., Dalqvist eller amlund i Frans Moors roll större än hr Norander, en mera granotyckt recensent än Upala-Posten anse det mera Oerhördt att