Utanför Paris efter atillislåndet. (Korresp. till Köln. Zeit.s af II. Wachenhusen.) Versailles d. 29 Jan. Så är då ätminstone freden med Paris afslutad. Ingenting väsentligt andras i belägringskedjan; vi skola ädelmodigt förpläga våra fiender, ty de skola få våra truppers ärtkorf och hela matsedel, och jag är af den fasta öfvertygelsen, att under dessa tre veckor, vapenhvilan varar, ett högst gemytligt grannförhållande skall utveckla sig mellan tyskarne och parisarne. Redan i förgär kastade de till de midtemot dem på andra Seinestranden stående fransmännen fulla vinflaskor i floden, hvilka de fiskade upp, och många at våra vaktposter hade samma afton ej mera någon brödbit, emedan de slösat allt på sin sientlige granne. Jag önskade att få återse slottet S:t Cloud, hvilket jag ej besökt efter branden. Öfverallt på vägen langs vid parkens utankant voro våra skytteg DW. En af våra faltvakter hade innästlat sig i en bombfast klippkällare. Denna fältvakt föreföll mig lika äfventyrlig som ett zigenarband. Men hvilken anblick företedde icke den fallne kejsarens herrliga lustslott! En brandruin, och ingenting vidare! Elden har förhärjat allt der innanför, endast de nakna murarne med de långa skorstensrören ha förblifvit stående. Statyerna äro kullstörtade och ligga sönderbrutna i slottets askhög; orangerna ha srusit, bassinen är betäckt med en tjock isskorpa, blott murgrönan på frontonen ha trotsat lågorna. Slottet är nu endast bebodt af en fältvakt, rar i källarrummen. Genom långa undergångar uppnådde jag löjtnantens rum, ett källarhål, hvilket dock gjorts beboeligt genom ett slöseri med präktiga mattor och af soldaternas håg för prydnadsiust behangts med litografier, som de bergat ur tjenarnes bos äder. Natt och dag upplyser naturligtvis ett ljus detta rum, i hvilket qvalmet sran vaktens kök tränger in i källaren. Äfven derute luktade allt rök. Den lilla staden S:t Cioud stod ännu i ljus låga vid slottets fot. Striden på platsen d. 19::1e hade varit het, fienden hade skjutit ur fönstren, staden kunde saledes ej få nåd. Ännu i dag finner värt tolk bland ruinerna tat af det bästa vin. Ätven här i parken och isynnerhet bland statyerna längs den vackra uppkörsvägen hade fransmännens kulor huserat våldsamt. Några statyer voro haltt sönderslagna, andra nedslungade från sina fotställningar. Soldaterna hade skämtat med det mytologiska herrskapet och på ett underligt sätt kostymerat några af bildstoderna. Platserna vid bassinen, från hvilken allän för till den neuskjutna lyktan, var nu öde och tom. Förr lågo här våra fältvakter; några högar af aska och tomma buteljer betecknade ännu de platser, der jag förr i våra förposters wigwams tillbragt så mängen glad stund. Tatt der bakom ligger Chausseetunneln, hvilken nu är i det inre fullt ordnad och möblerad. Rum vid rum, afdelade genom bräder och mattor, en troglodythåla, genom hvilken blåser ett iskallt drag. Men man har gjort det trefligt åt sig derinne. Från S:t Cloud ha möblerna, madrasserna, mattorna, hela den underjordiska komforten hemtats. Dyrbara soffor och fåtöljer pryda officersrummen; man har reqvirerat jernugnar i massa från en närbelägen fabrik, och härigenom liknar denna tunnel en basar, i hvilken en auktion skall hållas. Natten bröt in, då jag åter kom fram till Ville dAvray. Hela tåg af invandrare mötte oss. De stackars menniskorna hade hört talas om, att fred blifvit sluten och kommo nu tillbaka, för att söka upp sina boningar. Eu hrar hade sitt bylte på axeln, det lilla som han hunnit rädda vid flykten. Någon synnerlig gjädje skola de väl icke röna, om de få återse sina hus. Från England. Till LIndep. belge skrifves d. 30 Jan. srån London bl. a. detta: Paris kapitulation och det deraf följande va