P. S. Elter Gambettas fall och då det synes vara obestridligt, att stämningen inom Frankrike synes vittna om trötthet vid kriget hos befolkningen, ha fredsutsigterna blifvit temligen bestämda. Detta synes äfven vara den engelska regeringens tanke. I det tal, hvarmed drottning Victoria i sörgår öppnade parlamentets förhandlingar, yttrade hon neml., att hon hoppades, det utsigt nu fanns för slut på kriget. Regeringen hade under den tid, som kriget räckt, varit vaksam och betänkt på att begagna hvarje tillfälle till fredens återstälande, och skulle : förening med de neutrala makterna arbeta på det nuvarande vapenstillestånlets Jörvandlande till en för båda parterna helerlig och varaktig fred. Att döma häraf, synes det bekräfta sig, hvad som förut försports, neml. att en öfveronskommelse var ingången mellan England, Österrike och Italien om att ramkomma med ett nytt bemedlingsförslag, just då underrättelsen om Paris tall inträffade. Dessa makter ställa sig naturligtvis på Frank: rikes sida, för att söka åt detta vinna så drägiga fredsvilkor som möjligt. Häri ligger en ara. Ty det är atgjordt, att Tyskland ej skall afstå från eröfringen af Elsas och Lothringen (naturligtvis den del deraf, som städse rån tysk sida sordrats). Skulle nu makterna äfven förmå Tyskland att afstå från Metz och illbakadraga sin uppgjorda gränslinie något, så skall det likväl häri å makternas sida, om befolkningens samtycke icke erfordras, ligga ett godkännande af eröfringsrätten utan afseende på folkens sjelfbestämningsrätt. Må man cke förgåta detta, ty den omständigheten slunsar oss tillbaka i medeltiden, alldenstund den på makternas jemnvigt i Europa grundade ltraktatsrätten icke heller mera består, utan blott den starkares rätt öfver den svagare är den gällande normen.