lif blifvit skrämd. Jag hade då aldrig hört talas om GaI briels hundskall. Jag tror att jag stödde mig mot väggen i fulla fom minuter innan jag återhemtade mig och kunde fortsätta min gång. — Men hände någonting olyckligt efteråt? — Ni kan döma derom sjelf. Jag hade lemnat ett visst hus för halfannan timma sedan; det var sorg i detta hus, men endast af pekuniera anledningar. För att säga sanningen gick jag tillbaka med något penningar till dem som boddo i husct, eller snarare med löfte om penningar. Jag fann hustrun afsvimmad och i andra våningen låg hennes man mördad af sin egen band. — Oh, hur rysligt! utropade Grace. — Ja, mitt barn, och olyckan slutade ej dermed. Derefter följde förolämpning, otacksamhet, och en familjetvist som ännu ej är bilagd och aldrig skall bli det — förrän hon och hennes son komma på sina knän till mig. Mr Raby hade ej förr yttrat dessa ord med stor hetta än han blef förargad på sig sjelf. — Ah! sade han, ju äldre en man blir desto svagare. Att tala om sådana saker för unga menniskor! Fördöme de Gabrielshundarne! Det är första gången jag talat om dem sedan den rysliga qvällen; det är sista gången jag någonsin skall tala om dem. Hvad de äro vet Gud ensam. Jag beder endast att jag aldrig mera skall få höra dem, ej heller någon af mina vänner. Nästa morgon kom Jael Dence upp till Raby Hall, och nästan den första fråga som Grace gjorde henne var om hon hört talas om Gabrielshundarne,