politiska, den statsekonomiska dagordningen. De olika folkens vara eller icke-vara anses knappast längre bero på en snabbare utveckling i bildning och humanitet utan snarare på en ökad virtuositet i förmågan att slå ihjäl, att bränna, plundra och förstöra, allt detta dock ytterst beroende på mer eller mindre ömtåliga samveten i fråga om besvurna eders, högtidliga förpligtelsers helgd. Midt i det tidehvarf, då man trodde civilisationen nära höjden af sina triumfer inkastas vii en period af, snart sagdt, social rättslöshet, der näfrätten ger folkrätten den ena kindpusten efter den andra och två af verldens mest kultiverade nationer störta öfver hvarandra nästan i samma ögonblick som det enas premierminister försäkrar verlden, att de båda vilja stå på den vänskapligaste fot med hvarandra, I dessa tider, då man å ena sidan ropar ett förskräckt JIannibal ante portas! Alle man ur huset, säderneslandet står i fara! och å den andra går till en motsatt öfverdrift och i allsköns trankilitet moraliserar: ÅBevars, ett sådant välsignadt fjesk! Sitter elden i knutarne kanhända? Nej gudbevars: än kunna vi lugnt sitta i fredsvassen och skära pipor! i dessa tider, då meningarne, om än aldrig så delade i öfrigt, dock sammanfalla i den menskligheten ovärdiga äsigten att krig är ett nödvändigt ondt, som vi måste underkasta oss, tränger till oss från andra sidan Sundet en röst tillhörande en mensklighetens sanne vän, som är nog modig att gå till roten af detta samhällsonda: att törklara krig mot kriget, ati häfda millioners rätt gentemot äregirigheten och eröfringslustan hos några få. Det är i en liten brochyr Om Menniskoslagteriet at dansken Valdemar Möller, eom vi påträffat dessa upphöjda äsigter om de gräsligheter, hvilka töregå i våra dagar, om deras egentliga upphof, om deras berättigande. Förf. påpekar först hurusom verlden af det senaste kriget ännu en gång lärt, bvad det leder till, att medborgarne kunna jagas ut i anfallskrig och att individen kan förklara krig, d. v. s. störta millioner i olycka, utan att verlden deraf bar det minsta gagn. Vidare betonar han med eltertryck, att den eviga fredens period först då kan inträda, när värnepligten blifvit afskaffad, ej införd, i hela Europa; då, när blott tolktörsamlingarne, det är folken sjelfva, ej deras suveräner och ministrar, skola ega rättigbet att förklara hvarandra krig, ett förhållande, som svårligen låter tänka sig. Vilja regeringarne ej af egen drift enas om upphäfvandet af värnepligten, välan medborgare, låtom oss då visa vår enighet genom en adress från hela Europa, ett europeiskt plebiscit, ett dokument med 100 millioner namn! Tron att krig äro nödvändiga för verldsbistoriens utveckling kunde förlåtas de tider, då menniskorna så att säga frivilligt drogo ut i härnad mot hvarandra, men blir ett brott nu, då de drifvas till slagtarbänken, eburu de säkert helst blefve hemma och arbetade på civilisationens utveckling, blir en himmelsskriande skandal, då de långt hellre omsamnade än massakrerade hvarandra! Man må ej tala om jemnvigtsprincipen, ty den är oriktig, det bevisas bäst genom dess oförenlighet med en annan, nu i teorien erkänd princip: den om folkens sjelfbestämmelserätt, solkomröstningaprincipen. Då dessutom hvarje särskild stat bar sina egna tankar om denna jemnvigt, i det han dermed närmast förstår sin egen äfvervigt, så ligger just häri en evig källa tll krig. Folkomröstningsprincipen är deremot den enda riktiga vid gränsbestämningar staterna emellan och ett krig endast då berättigadt, när det föres till försvar af denna princip. Men detta erkänna ej de,som maktena hafva. Den ödesdigra rättighet att törklara krig, som är lagd i deras händer, kommer dem att svindla; under grubblerierna på jemnvigten i Europa förlora de jemnvigten i sina egna sinnen och bli besatta af annexionslusta. Rätten att förklara krig bör derföre öfverlemnas åt folkförsamlingarne. Hvad nu omröstningsprincipen beträffar, så är det klart att denna ej kan tillämpas i individuelt utan provinsvis, d. v. s. gå ut på om en landsdel, en provins vill bilda en egen 171