till den egentliga anledningen redan da var en känd hemlighet ; icke heller bar jag glömt den munterhet som en annars mycket passiv, föga skrifkunnig, men för goda middagsbjudningar särdeles svag danneman från bergslagen åstadkom en dag 1860 då han forsökte, men ej nöjaktigt lyckades, att uppläsa ett längre, med många strykningar och marginaltillskrifter försedt memorial, i hvilket bland annat omrördes dels den oerhörda prisskilnaden mellan den första (Akrellska) jernvägskomitens (1853) och frih. Bricsons (1856) uppgjorda kostnadsberäkning å de blifvande statsbanorna — således precist samma käpphäst på hvilken hr Hierta första gången 1860, andra gången 1862 och nu senast I eFramtiden utförde sina evolutioner. . Naturligtvis skulle det högligen harma hr II. att jag i min korrespondens företog mig visa, att nämnde käpphäst, inford på banan af hr H. i Framtiden, alldeles icke var någon ung och ståtlig cheval de batallle, utan densamme gamle, illa medtarne Rosinanten från 1860—62. hvilken aldrig lyckats taga något pris. Men huru kunde väl hr H. förestalla sig att den, försedd med en så klen utrustning. skulle göra någon effekt i Framtiden Lika obegripligt är att hr H., då han till det yttersta bort anstränga sig för att bjelpligt komma ifrån sin attack i ÅFramtiden på frih. Ericson (hvartill fordrades att kunna vederlägga hvad den senare i sitt utlåtande d. 14 November 1862 anfört), grep till den om allt annat än fyndighet vittnande åtgärden att, medelst en illa verkställd omkastning af mina ord i korrespondensen, vilja göra troligt att jag mot frih. Ericson skulle hafva uttalat ett mera graverande klander än allt hvad som förekommer i artikeln i Framtiden. Det är påtagligt att hr IH. numera förlorat äfven sin gamla fyndighet. Hr H. fortfar emellertid att misstyda frih. Ericsons yttrande, nu i genmälet likasom i Framtiden. Då hr H. lyckades, emedan han tog sig ett sken af sakkännedom, att få sin motion af statsutskottet förordad och af 1860 års ständer antagen, om en tramställning till K. M:t att yttrande måtte infordras angående möjligheten att åstadkomma åtgärder till beredande af besparing i anläggningsm. tl. kostnader vid statens jernvägar, så utgjorde, om Jag så får uttrycka mig, sjelfva limstången i denna motion, att den första jernvägskomitn 1853 hade beräknat statsbanornas byggnadsm. fl. kostnader till 500,000 rdr, men frih. Ericson upptagit samma kostnader till 7 å 800,000 rdr pr mil och i medeltal — en skiljaktighet, hvilken hr H. under flera omskrifningar antydde vara särdeles graverande för frih. E. Till svar härpå anförde frih. E. i sitt ofvannämnda utlåtande helt kort, att han först 1855 erhållit K. M:ts uppdrag att vara chef för statens jernvägsbyggnader Åoch derförinnan icke haft ringaste kännedom om de för ifrägavarande anläggningar tillkomna förslagor och beräkningark. Hvar och en fattade genast hvad frih, E. dermed menade, enär alla kände att komitåns arbete var ett hastverk, som af den sjelf äfven kallades utkast, och att frih. I. icke varit ledamot i komitn, ej heller af den anlitats. Derföre lade också ingen vidare vigt vid hr H:s anlopp, med hvilket alsågs att nästan krossa frih. Ericson. Men åtta år derefter tillgriper hr H., bringad i trångmål för sina yttranden i -Framtiden, den föga honetta utvägen att i sitt genmäle åt frih. I:s ofvan citerade ord gifva den förvrängda ledning, att han skulle åtagit sig den ansvarsfulla chefsbefattningen Lutan att förut det ringaste hafva bekymrat sig att taga kännedom om redan gjorda förslager och kostnadsberäkningar. Huru ett sådant beteende af hr II., och hvilket icke ens är fyndigt, rätteligen bör benämnas, torde jag ej behöfva uppgifva — edet ligger nära till hands. Då emellertid frih. Ericsons oftanämnda utlåtande, hvari hr II:s i motionen framställda satser (inklusive den befängda teorien att motståndet tilltoge ungefär som qvadraten af hastigheten) fullständigt vederlades, hade den verkan att statsutskottet ansåg sig pligtigt att kasta sin egen ledamot, hr II., öfver bord, så var det klart att hr II. kom i en svår ställning, ty en så förkrossande dekonfityr hade han ej kunnat vänta af sitt eget utskott. Men icke nog härmed. Då utlåtandet föredrogs i borgareståndet d. 27 December 1862 ökades hans vånda. Ansatt från alla håll, ty ingen understödde eller ens förenade sig med honom; tillvitad en väfnad af otillförlitliga uppgifter; erinrad Latt statsutskottet icke ville vindicera såsem rikets ständers de äsigter som hr H. i ämnet framställt, och underrättad af hr Björck att sakkunniga personer ansågo frih. Ericsons utlåtande förtjenstfullt? — nödsakades hr H., som naturligtvis talade längre och mera än alla andra, att vitsorda att frih. E. hade Lalldeles rätti åtskilligt, erkänna frih. E:s skicklighet såsom administrator och byggmästare vara särdeles utmärkt, förklarande hr H. derjemte att han (hr H.) visst icke sagt att jernvägarne ej borde kosta mer än 500,000 rdr pr mil, utan blott framhållit den första komitäns kostnadsberäkning o. s. v. Med få ord sagdt, hr H. utförde äfven vid detta tillfälle en nästan tragisk roll. För att ändå, om möjligt var, nedsätta frih. Ericsons och upphöja den Akrellska komitens beräkningar, har hr II. städse framhållit, att den förre, när han blet jernvägsbyggnadschef, icke hade utfört några jernvägsarheten; men hr II. förtiger alltid omsorgsfullt att geveral Akrell aldrig sysselsatt sig med några jernvägsarbeten, hvaremot frih, E:s storartade byggnadsarbeten voro allmänt kände då ban blef jernvägsbyggnadschef. Om nu hr II. skulle uppmanas att på samvete yttra sig hvilken af dessa begge män, frih, Ericson eller general Akrell. varit mest lämplig att 1855 blifva kallad till chefsbefattningen för statens jernvägsbyggnader, så tror jag att han skulle komma i en ganska generad ställning, enär han hade att välja emellan den allmänna opinionens röst och sin gamla ingrodda fiendskap mot frih. Ericson. Det är ingalunda någon liten och obetydlig historia, den der om hr Il:s teori (att motståndet tilltager ungetär som qvadraten af hastigheten), hvilken trih Ericson fullständigt vederlade, ty det gäller antingen hr H. har farit med okunnighet eller frih. E. i sin vederläggning har gjort sig skyldig till ett sintligt hocus-pocus för att slå dunster i ögonen på de profana, såsom hr H. i genmalet uttrycker sig. Men den frågan utredes icke om än hr H. och jag behandlade den huru länge som helst. Deremot kan den på ett ganska enkelt och tillfredsställande sätt lösas; jag föreslår nemligen att hr Hierta anskassar och framlägger ett af två verkliga vetenskapsmän eller ansedda Jernvägsingeniörer utfärdadt intyg derom, att det Som frih. I. i sitt utlätande meddelat å pag. 13—15 till vederläggning af hr Hiertas sats, är oriktigt. Ilr H. bör inse vigten af att anskaffa ett sådant intyg. Slutligen måste jag uttrycka min förundran deröfver, att hr H. fordrat att jag skulle vändt mig till honom direkte med de anmärkningar jag ernade göra mot hans uppsats 1 Framtiden, Har väl den gamle publicisten någonsin följt en sådan regel sjelf ? Och — för att här blott anföra eft fall — bar väl hr II. anlitat det antydda förfaringssättet vid de många tillfällen då han i tal och tryck angrep frih. Ericson? Visst icke! Det är således mer än puerilt af hr H. att framkomma med ett anspråk, som han för egen del aldrig respekterat. Då jag började skrifva detta svar föresatte jag mig att blifva kort; men jag tinner till min ledsnad att det händt mig. som så ofta hr II I Andes bam