Fran Utlandet. Fastän det icke är möjligt att så här på afstånd kunna noggrannt bedöma förhållandena i Frankrike, synes det dock för visso skola bli en förfärlig olycka för detta land, om den mellan regeringarne i Paris och Bordeaux rådande schismen framkallar en sådan söndring derinom, att dess oblidkelige fiende Bismarck deraf kan skapa sig tillfälle att antingen plötsligt upphätva vapenstilleståndet eller ock att med väpnad hand inblanda sig i äfven dess inre angelägenheter. Hvartill skulle väl krigets återupptagande leda? Kasta vi en lugn och opartisk blick på den materiella ställningen i Frankrike, så visar den sig ytterst nedslående för fransmännen. En tredjedel at Prankrike, och dertill den rikaste samt af den krigsdugligaste befolkningen bebodda delen, är besatt af de tyska soldaterna. Landets största fästningar, med dess hufvudstad i spetsen, Paris, Metz och Strasbourg, de talrika mer eller mindre betydande fästena vid landets ostoch nordgräns äro i ett godt och lätt försvarsbart tillstånd besatta med tyskt landtvärn. Flera jernvägslinier, hvilka förbinda de i Frankrikes hjerta stående armöberna med moderlandet, äro i full verksambet och vil bevakade af flera hundrade bataljoner landtvärn. I Frankrike finnas 18 tyska, at fälttrupper bestående armåkårer med nära 500,000 segervana soldater, deribland 80,000 man kavalleri, och med omkring 2000 kanoner. Om kriget kommer att fortsättas, skall Paris besättas med landtvärnstrupper och en half million fältsoldater äro genast redo att förfölja motståndaren ända till landets aflägsnaste trakter. Hurudana äro gentemot Tysklands återigen Frankrikes chancer i händelse af krigets möjliga fortsättande? Den i slaget vid S:t Quentin halft tillintetgjorda nordarmån under Faidherbe står i det nordligaste hörnet af Frankrike och håller der fästningarne Arras, Cambrai, Douai, Valenciennes och Lille besatta. Af dessa fästningar är likväl på sin höjd Lille i ett sådant tillstånd, att det i mer än några få dagar kan motstå det moderna artilleriets förödande verkan, och tillochmed Lille skulle icke kunna undgå samma öde, som det hvilket träffat Metz och Paris. I vester står general Chanzy sedan slaget vid Le Mans mellan Vitre och Rennes, likväl endast på nåder af prins Friedrich Carl, som f. n. icke anser det lämpligt att förfölja sin motståndare öfver Sarthe. Börja fienthgheterna på nytt, så skall prinsen, förstärkt med kårer från Paris, ovilkorligen efter hand gripa till offensiven och sannolikt inom kort tränga Chanzys armå ut i hafvet. Man kan ej gerna tänka på något allvarsamt motstånd i de fasta platserna Lille, Cherbourg och Brest, sedan den betydande mängden af groft artilleri utanför Paris blifvit disponibelt. I norr och vester är således näppeligen något motstånd möjligt mera, och hvad södern angår, på hvilket krigets fortsättande endast kan stödjas, så står rummet från Loire till Pyrengerna öppet för den tyska invasionen. Ingen sästning, intet hinder finnes i denna riktning, så att här icke någon möjlighet finnes för att med framgång upptaga striden. Sjeltva Garonnefloden, som från Toulouse till Bordeaux betäcker de magra departementen les Landes och les Pyrenees, kan från Tououse lätt kringgås genom departementet Hante Garonne. Lättare skulle det vara att utföra ett törsvarskrig i Rhönedalen, här äro betylande fästningar, såsom Besangon, Lyon och Srenoble, och ansenliga floder hämma framyckandet mot söder, åtminstone på venstra Khönestranden. Men den arme, som var bestämd till söderns försvar och till en mycset lofvande offensiv, har gått öfver schwei.ergränsen och kan derför icke mera tagas i åkningen för ett eventuelt fortsättande af kriget. Visserligen kan Frankrike under de tre veckor, som vapenstilleståndet varar, förantalta nya utskrifningar och kanske ännu imrovisera en armå, men detta skulle också ara den sista trumfen, hvilken skulle fulltändigt beröfva det olyckliga landet dess nnu återstående krafter. Visserligen skola