DDAiA 6 Fran Utlandet. De i Lördags anlända utrikesposternmed tidningar för trenne dagar bragte tyvärt inga senare underrättelser från Paris, än a d. 23, och äro således förekomna af det bre från den franska hufvudstaden, som vi redar haromdagen kunde meddela efter Times. Ställningen i Frankrike börjar, att döma af de telegrammer, sem ingått då detta nedskrifves, antaga en mera brokig karakter, och nya moln upptorna sig vid horisonten, hvilka verkligen hota det olyckliga landet med rent af anarkiska förhållanden, ehuru man ännu må i det längsta hoppas, det allt skall aflöpa på det för landets inre enighet minst farliga sät tet. Det är den ganska tydliga meningsskilnaden mellan Favre och Gambetta, som här vållar faran, fastän den desto bättre ännu icke öfvergått till öppen schism. Bakom dem står Bismarck och blandar sig direkte i Frankrikes inre angelägenheter, hvarigenom krigspartiet: chef och anhängare få ännu ett agitationsmedel för krigets förlängande. Såsom läsaren torde minnas, gaf Favre efter vapenstilleståndets afslutande regeringsdelegationen i Bordeaux befallning att utskrilva val till en nationalförsamling d. 8 d:s. Gambetta skyndade att telegrafera till Versailles, der han trodde Favre ännu uppehålla sig, och begära vidare upplysningar. Detta telegram träffade icke Favre i Versailles, emedan ban redan återvändt derifrån till Paris, utan besvarade Bismarck det med att telegrafera stilleståndsvilkoren. Det härigenom uppkomna dröjsmålet och uteblifvandet af den bebådade regeringsmedlemmen från Paris, Jules Simon, 8ynes ha vållat Frankrike nya och djupa olyckor. Först och främst föranleddes Gambetta deraf att efter eget skön uppsätta valutskrifningshandlingen, hvilken förklarar följande personligheter för icke-valbara: alla de, hvilka varit medbrottslingar till den regering, som började med attentatet af d. 2 Dec. och slöt med kapitulationen vid Sådan i det att dem lemnade efter sig Frankrikes ruin och invasionen ; alltså omfattar dekretet alla ministrar, senatorer, statsråder och prefekter under det andra kejsardömet samt alla såsom regeringskandidater valda deputerade, alla medlemmar af de familjer, hvilka alltsedan 1789 regerat i Frankrike, och vidare alla dem som innefattas under de nio första artiklarne eller art. 81 i lagen af d. 18 Mars 1849. Det är tydligt, att denna nigot diktatoriska bestämmelsa måste väcka ovilja på flera håll i Frankrike, emedan den godtyckligt kränker många medborgares rätt att deltaga i det vigtiga beslut, som skall afgöra öfver deras fäderneslands öde, under den för detsamma med ödesdigra tidpunkt. Det är äfvenledes klart, att Gambotta härigenom velat betrygga en majoritet ej blott åt republiken, utan äfven åt den röda republiken, hvilken är liktydig med krig a outrance, om icke en hederlig fred kan ernås. Och betydelsetullt är, att Gambetta i sin af oss i Lördags meddelade proklamation temligen öppet uttalar, att han ej anser en fred med landafträdeleo hederlig, i det han neml. säger: Vi böra ej lemna det ärfda, odelade landet i barbarers händer. Men utan en aträdelse af land kan ingen fred numera vara möjlig. Också ha flera tidningar protesterat mot Gambettas valdekret; och de ha efter Jules Simons ankomst till Bordeaux genom en deputation hos denne begärt upplysningar, hvarrid Simon afgaf den förklaring, att pariserreroringen enhälligt antagit ett valdekret, som endast bestämmer, att prefekterna i de särkilda departementen icke få deltaga i valen. Vid detta dekret fasthåller ock Simon strängt gentemot regeringsdelegationens i Bordeaux lekret. Tidningarne säga, att denna oöfverenstämmelse mellan de båda regeringarne lätt an leda till inbördes krig, Den omständigeten, att Bismarck blardat sig direkte i saen, undanrödjor ingalunda farorna derför. lan har nemligen i en note protesterat mot 3ordeauxregeringens tilltag, sägando sig eränna endast en fritt vald konstituerande irsamling, och såsom sådan kan han naturligtis icko anse en församling, vald efter en sådan ag som den i Gambettas dekret innehållna. Det heter äfven från Versailles, att BisAH3.. — hnarck för Favre uttalat sin fruktan för, att Ir alen icke skulle bli fria, hvarför han vid sör-v andlingarne om stilleståndet d. 28:de Jan. h reslog, alt den senaste -corhs legislatif h kulle inkallas, något som Favre motsatt sig. v Att Gambetta skall taga denna Bismarcks ti blandning till söreränning, för att söka frama illa för massorna, det pariserregeringen spe-å t under täcke med barbarerna, med lan