Frän Utlandet. Vi behöfva icke framkomma med några mer eller mindre drastiska uttryck, för att beteckna den allmänna stämning, som vid underrättelsen om Paris fall bemäktigat sig sinnena härstädes. Fastän Frankrikes vänner, och detär med få undantag alla i vårt samhälle, redan länge känt sig mer och mer nedtryckta af insigten om det hopplösa i fransmännens fortsatta bemödanden om att motstå sin fiende, och ehuru de redan någon tid anat oundvikligheten af att den olycka skulle komma, som nu verkligen inträffat, bar dock underrättelsen om Paris fall varit i viss mån bedöfvande. Med förtäran känner man sig stå inför den kalla, omutliga verkligheten at, att det hittills för det mäktigaste ansedda folket i Europa, det enda som under sista århundradet kunnat och velat strida och blöda för idgens, för den moderna civilisationens sak, det enda hos hvilket de mindre nationerna kunde söka sig ett stöd och anhängarne af folkens sjelfbestämningsrätt en bundsförvandt, — att detta folk, Frankrikes storsinnade, varmt kännande folk ligger vanmäktigt, slaget, ur stånd att kunna resa sig, för att afkasta inkräktarens ok. Vi sade inkräktaren, ty, ehvad man än må säga, det är dock visst, att om än Frankrike först angrep, så är dock Tyskland nu vid krigets slut ej längre det sig försvarande, utan sjelft det eröfrande. Tyskland fordrar Elsas och Lothringen, utan att dessa provinsers befolkning höres. Vi sade i går, att om makterna erkänna detta slags intörlifning och antaga