ÅvIU118A 141191 PPÖTAIUA. ATA SlugC 1— ÅA SM SIl konung Wilhelm: han var iklädd generalsuniform och bar Svarta Örnens band. Den på borggården uppstälda musikkåren helsade konungen med fanfarer, under det att trupperna, hvilka på båda sidor bildade haie, hurrade. Då han gick genom salen, för att taga plats på tronen vid altaret, beledsagades han af kronprinsen, prinsarne Carl och Adalbert af Preussen, prins Otto af Baiern, konungens af Baiern broder, hvilka med anledning af dagen kommit till Versailles, prins Leutpold af Baiern, storhertigarne af Baden, Weimar och Oldenburg, hertigarne af Coburg, Meiningen och Altenburg. prinsarne Wilhelm och Eugene af Wurtemberg, arfprinsen af Hohenzollern och — hertigen af Augustenburg! Emellertid hade tvenne lika stora afdelningar af bairare och preussare uppstält sig i bakgrunden, under det Bismarck tog plats omedelbart vid konungens högra sida och general Moltke på den venstra, Garnisonspredikanten Rogge, krigsministerns svåger, höll ett tal. hvari han icke dröjde vid protestantismens seger öfver katolicismen, denna preussiska humbug, utan med bjerta färger utmålade, huru tillfredsställande det var för tyskarne, att man just firade konung Wilhelms upphöjelse i den kunungaborg, som var oåtskiljeligt knuten vid minnet af Ludvig XIV, — denne store konung, för hvilken tyskarne förr i verlden så ofta darrade. Då detta andliga föredrag var slut, trädde konung Wilbelm några steg fram, efter det han uttryckligen gitvit befallning om, att gardesregementenas fana skulle bäras efter honom, och i denna något teatraliska ställning tillkännagaf han, att han Lrar villig att mottaga den tyska kejsarkronan. hvarpå han anmodade Bismarck att uppläsa proklamationen till det tyska folket. Bismarck efterkom denna uppmaning, och nu började den vigtigaste ceremonien, neml. vasallernas hyllning. Storhertigen af Baden gaf signalen genom att med full hals ututropa: Lefve H. M:t kejsaren af Tyskland!Detta rop bragte alla i entusiasm, och väldiga hurrarop dånade genom den praktfulla salen. Till sist uttördes en vacker familjetablå: man såg kronprinsen falla på knä för sin kongl. kejserl. fader; men II. M:t konungen kejsaren Wilhelm lyfte upp honom. omfamnade honom och kysste honom. Äfven de öfriga medlemmarne af det k. k. huse. kysstes under det att det k. k. kapellet uppstämde melodien tiil IlIeil Dir im Siegeskranz:; men H. M:t vinkade ögonblickligen till musiken att tiga, emedan han icke fann det på sin plats att de andra tyska furstarne i detta ögonblick uppvaktades med den preussiska folksången, ehuru kapellet dock härvid ledts af en tillfällighet, som såg ut som en tanke. Nu börjades couren. De tyska referenterna skildra kejsaren såsom högligen upprörd under det han samtalade med de personer, hvilka dekorerats med jernkorsets första klass. Kl. half 2 var den måhända epokgörande ceremonien slut, och under nya fanfarer och hurrarop begaf sig Tysklands kejsare till sitt logis. Under allt detta hade ej en enda af innevånarne i Versailles visat sig på de gator. som stöta intill slottet. All grannlåten hade ej förmått de likväl så nyfikna fransmännen och fransyskorna att bevittna denna för dem så förödmjukande ceremoni. Också skrifves från Versailles till Köln Zeit. följande, hvilket bör ställas vid sidan at den stora ceremonien: Det var en synnerlig lycka, att rörande gårdagens kejsarfest så sträng tystlåtenhet iakttagits inom alla kretsar, annars skulle det lätt kunnat hända. att festen blifvit störd genom ett utfall af parisarne. Detta utfall, som Trochus pompösa proklamationer låtit oss vänta sedan d. 30 Dec., egde rum i morse. — Grefve Bismarck erhöll i går sin fullmakt son generallöjtnant; denna hans befordring är den mes: betecknande af alla dem, som utfärdats med anledning af dagens betydelse. — I Rouen, der några franska tidningar ej mera utgifvas. atkommer uu likasom här, i Reims och Narcy, en af de tyska myn: dighe e na utgifven officiel Moniteur. Antagligen skall på den inträdda vapenhvilan följa eit stillestånd, under hvilket den konstituerande församlingen kan inkallas, för art förhandla om de preussiska fredsvilkoren. Man har velat framkasta, och Times har i en ledande artikel på sitt sätt bekräftat del, deu beskyllningen, att kejsar Napoleon och ha: 8 gemål i detta afseende fiska i grumlig vatten och underhandla med Bismarck, beredda att antaga haus fredsvilkor mot det att han ge omför deras restauration. I en otsiciös förklaring från Chirslehurst, der kejsarinnan Eugenia uppehåller sig, vederlägges på det bestämdaste detta utbredda rykte. Detta var att vänta. Times meddelar ett bref från Guizot till. Gladstone, hvari den förre anhåller, att England skulle göra sitt moraliska inflytande gållande till förmån för Frankrike. Samma tidning meddelar ett telegram från Berlin, enligt hvilket Thiers framkastat den tanken, att Frankrikes krona skulle erbjudas konungen af Belgien. Tyska ingeniörer ha skickats till Sedan för att befästa denna plars. Det anses möjligt, att Tyskland skall fordra Meuselinien i t. s. den förut begärda Moselle-linien. neml. ivien Givet, Meziåres, Scdan, Verdun, Tagny, Toul, Epinal, mot sydost begränsad af höjdsträckningarne och floderna, hvilka betäcka Belfort och Montbeliard. En fransk tidning, Måmorial de Lillesäger, att nödvändigheten af ett fredsslut gör ig med hvarje dag mer och mer gällande 108 alla europeiska makter. Bladet lägger ranska regeringen på hjertat att, inför de försök som möjligen skulle kunna göras för en örsoning. väl öfverväga, det folken önska red. Det nuvarande förfärliga kriget ingifrer dem skräck, och den makt, som skulle ilja fortsätta det blott efter eget godtycke, kulle dermed ådraga sig ett fruktansvärdt insvar. — Detta uttalande vittnar slående om let missmod som råder i norra Frankrike med inledning af det stora nederlaget vid S:t duentin, rörande hvilket vi här nedan efter lIndep. belge meddelar en upplysande skilring. Ett ögonvittne skildrar den Faidherbeka armens återtåg såsom en verklig flykt, ch han greps djupt vid åsynen af allt detta lände, alla dessa lidanden. IIela landsväen från Busigny till Cambrai var betäckt ned soldater, isynnerhet mobilgardister. En jock, fet dy betäckte densamma, under det D— — — ATY— ——— AA mm eow.——— ut ett fint, iskallt regn föll oupphörligt. Tu4 endetals unga män kunde med möda släpa I 4 ig framåt. Ingen yttrade ett ord. De hade Ii