afvisande demagogernas brottsliga uppmaningar, d der våckts mot denne betydande och aktade man. En stark opposition har i konseljen varit upp hofvet till denna mnödvändighetsåtgärd. Hr Picarsjelf har, oaktadt sina fredliga tänkesätt, uttalat si; för att Pariserarmcen skulle ge våra fiender änn allvarsammare besvär än de sista dagarnes skärmyts lingar. General Trochu har nekat dertill fastän med kännedom om sina kollegers ogillande, ett ogiliande som i denna sakernas ställning blir hans fall. Et triumvirat, bestående af generalerna Vinoy, Jrebault och Clement Thomas, skall redan vara bestämdt för öfvertagandet af försvarsväsendet. General Trochu har bestämdt nekat sitt bifall dertill, men förklarat, att om hans kolleger ville, med hänsyn till departementena, taga på sig ansvaret att träda i hans ställe vid utförandet af de planer som uppgjorts af guvernören i Paris och provinsernas chefer, vore han färdig att nedlägga sin befattning och i egenskap af simpel divisionsgeneral inträda i armen och underkasta sig befallningar af de chefer, hvilka komma att väljas. Diskussionen var liflig och hr Ernest Picard sade, att man icke störtat Bonaparternas personliga makt annat än för att sätta en annan i dess ställe. Kortligen, general Trochus kolleger hade icke trott sig böra åtaga sig ansvaret för en desorganisation, och en fullkomlig sådan af pariserförsvaret på den punkt kriget nu fört 083. Denna general Trochus strategiska afsägelse är, förstår man väl, helt och hållet beroende af omständigheterna. IIan kan i morgon, om det behagar honom, göra en stor kupp om han finner den Dehöflig. Det är derför han nekat, som han sagt, att låta förspilla sin arme i guerillaband utan att ha den fullständigt under sitt befäl, det ögonblick han finner gynnsamt. Jules Favrees närvaro i London, har äfven i styrelsen varit föremål för en liflig diskussion, öfver hvilken, i motsats mot den, som angår försvarets verksamhet, pressen delat sig i två fraktioner, hvilka nära nog motväga hvarandra. Man tillägger hr Jules Favre, något opasslig för närvarande, en personlig önskan att bevista konferensen; men största delen af hans kolleger äro af motsatt åsigt, och för i dag åtminstone är man ense om cirkulärets uttryck och sannolikt blifva vi icke representerade på konferensen med mindre än att Paris belägenhet blir modifierad. I dag, Tisdagen d. 17 d:s, har bombardementet något aftagit: I går föllo bomber ända till Quai de Bethune, på ön S:t Louis, hvilket för öfrigt i betraktande af Seinens krökning, icke bevisar, att projektilerna gå längre än förut. I motsats dertill har elden varit mycket häftig mellan våra fästen å ena och de preussiska batterierna å andra sidan. Vi ha ökat våra batterier delvis med 70 kanoner af ny privat tillverkning, hvilkas skottvidd är förträfflig, med mörsare och en jättekanon, som är kallad la Belle Josephine och blifvit förd till ett af våra fästen. Tack vare några tyska och belgiska tidningar, som kommit oss tillhanda, veta vi att generalerna Bourbaki och Faidherbe gjort lyckliga manövrer i norr och vester. Ett telegram från kung Wilhelm till drottning Augusta, omnämnande en seger af prins Friedrich Carl öfver Chanzy, har gjort oss den tjensten att lägga i dagen, att den armå, som skulle ställas emot general Bourbakis stridskrafter, nödgats stanna i öster, återhållen af den tappre befälhafvaren öfver Loirearmen, i enlighet med den plan general Trochu utstakat för alla våra kårchefer. Jules Favre reser bestämdt icke till London, men han har sagt till några deputationer från de bombarderade qvarteren, hvilka begärt hans protest mot bombardementet på konferensen, att han hoppades att inom kort Paris belägenhet skulle tillåta honom att representera Frankrike i utlandet. Dessa ord ha blifvit mycket bemärkta.