En korrespondent till Pall Mall Gazette skrifver från Versailles d. 15 d:s bl. a. söljande: — Såsom skådespel betraktadt har bombardementet ej varit lyckadt, och om någon skulle vara böjd att afundas dem, som äro nödgade att bevittna den — såsom man påstår — största artilleriduell i nyare tider, kan han trösta sig dermed att man ser högst obetydligt och ej heller hör så mycket som man väntat. En amfiteater af skogiga snöbetäckta kullar med S:t Cloud och Chatillon till hörn; så fästena, bistra och tysta; så Paris med dess förgylda torn och domer skinande i vintersolen — det är panoramat. Från kullarnes sidor frampuffas då och då små hvita rökmoln, men så sällan att om ej dundret följde derpå skulle man vara frestad att tro det hvita molnet vara blott röken af ett lokomotiv på väg från Versailles utefter -Rive Gauche-linien. Ibland blir dock kören högljuddare, de hvita molnen följa hastigt efter hvarandra och kulornas hvinande iluften höres jemnt. Elden afslappas ånyo, och då morska de franska kanonerna upp sig och affyra några salvor. Jag tror ej att ännu någon kunnat påstå att han tyckte om att höra kulor komma hvilande emot sig. På sin högsta höjd kan man visa likgiltighet derför — ett slags fatalism förenad med stor kärlek för den närmaste marken framför en. Nattetid är anblicken den aldra vackraste, och blixrarne från kanonerna å båda sidor samt de bristanle bomberna utöfva ett slags trollsk verkan. Man ir beredd på att få känna svafveliukt i luften, lika äl som lukten af krutrök, och tillochmed åsynen af Mefistofeles sjelf eller en gammal dame ridande på n qvast skulle knappast väcka törvåning. Det är n historia i omlopp här i Versailles (ej ur fransk älla), att Trochu har i besparing några tusen nötteatur, med hvilka han ämnar bereda parisarne en mgenäm öfverraskning, då de börja bli för mycket ttröttade vid salt oxkött och färskt hästkött. Mäna preussiska officerare som böra vara väl underättade sätta tro till denna historia, och den torde nåhända ej ha varit utan inverkan på att det länge ppskjutna bombardementet företagits. Man påstår tt inga flera feuer-granateneller brandkulor skola li inkastade i Paris — tillfölje af humanitetsskäl ch konungens önskan, säges det. Det torde böra nmärkas att besagde feuer-granatenej visat stora esultater i fråga om att sätta eld på Paris, och etta torde vara en förklaring på hans majestäts lötsliga och något sena samvetsskrupler.