Slaget vid S:t Quentin. Under denna örverskrift meddelar Etoile belge följande skrifvelse från Cambrai af d. 20 d:s: Mängden af de olyckor, som under ett halft år öfverväldigat Frankrike med en förfärande ihällighet, har ytterligare tillökats. Sorgen har blifvit större än någonsin; blod har ånyo flutit, och döden har återigen kräft tusentals offer. Nordarmen, som hittills ständigt haft lycka med sig, om den också endast vunnit relativa segrar, har lidit ett fruktansvärdt nederlag, efter hvilket den svårligen skall kunna reda sig. Efter det general Faidherbe hällit revy öfver sina trupper i S:t Quentin, måste han fortsätta sin marsch framåt; men preussarne voro intresserade att förhindra denna marsch, kosta hvad det ville. Belägringsarmen utanför Paris måste derför oförtöfvadt lemna itrån sig en betydande styrka, hvilken skickades till general Faidherbe. Dessa trupper, som anslås till 100,000 man, förlorade ej ett ögonblick; de skickades genom alla de transdortmedel, öfver hvilka Preussen nu förfogar på Frankrikes område, mot norr, och deras ankomst rapporterades i Onsdags afton (d. 18:de). General Faidherbe uppställde oförtöfvadt sin här i slagordning, i det han lät sina trupper, hvilka marscherat i tre dagar och af hvilka en stor del stridt i tvenne dagar, företaga rörelser, som måste utmatta dem ännu mera. Preussarne, hvilka städse ha god reda på allt, kände utan tvifvel till armåens tillstånd; ty de togo i går morse vid daggryningen till offensiven. Klockan var knappast sju, då kanonerna läto höra sin stämma, och angreppet företogs på en gång mot flera punkter omkring S:t Quentin. Efter det Faidherbe gjort kraftigt motstånd måste han slutligen erkänna, att han hade att göra med ofantligt öfverlägsna stidskrafter, att han genom en fortsatt kamp endast skulle uppoffra tusentals menniskolif till ingen nytta, och att han ej hade någon annan utväg, än att draga sig tillbaka, i det han under betäckningen af återtåget blottställde så få som möjligt. Fram mot kl. 12 på middagen utfärdade han befallningar i öfverenstämmelse härmed; men återtåget började olyckligtvis med mindre ordning, än han hade hoppats. Vid mörkrets inbrott höllo preussarne åter sitt intåg i S:t Quentin vid skenet från de eldsvådor, som deras häftiga bombardement framkallat inom den olyckliga staden, under det att en del af deras arme förföljde fransmännen. Klockan var 13 på morgonen, då general Paidherbe och hans stab anlände till Cambrai och ringde på i Hötel de France, för att bedja om logis. Ilärens intendenter följde kort efter. Det ovanliga larm, som hästtramset och vagnarnes rassel förorsakade i staden, väckte innevånarne, hvilka strömmade utom sig ut på gatorna, der de erforo den sorgliga underrättelsen. Vid daggryningen såg man hären komma, Hvilken bedröflig och hjertslitande anblick! Soldaterna kommo i små grupper in i staden, de voro bestänkta med smuts ända upp till lifbältet, deras skodon och benkläder företedde blott en oformlig massa smuts, de voro öfveransträngda och utmattade, och deras aftärda, bleka ansigten vittnade om umbäranden af alla slag. En stor del af dem gick med nakna fötter! De hade ej mera något militäriskt utseende, och man måste veta det, för att kunna tro att det var soldater, som man såg. Längs den gata, som förde från stationen, kommo vagnar med sårade. Af dessa olyckliga menniskor, hvilka voro bleka och svultna och blickade dystert framtör sig, voro några redan amputerade, under det andra ännu icke blifvit förbundna, och de tycktes alla lugnt afvakta döden. På Place dArmes samlades efter hand den materiel och och de kanoner, som man kunnat berga ifrån nederlaget. Allt hade ett ömkligt utseende och bar synliga spår efter en ursinnig strid, som kräft öfvermenskliga ansträngningar. Af den tappra nordarmen, som väckt så många förhoppningar, finnes intet annat än ruinerna qvar. Till sullständigande häraf meddela vi följande bref från Lille af d. 20 dennes till Indep. belge: S:t Quentin, eröfradtj d. 16 Jan., måste redan uppgitvas d. 19. Det byte öfverste Isnard gjort vid öfrerrumplingen bestod i 1400 tyska fångar, hvilka afsändes till Lille, jemte några vagnar och två kanoner, Den 17:de fick general Faidherbe underrättelse om, att Goeben ämnade kringgå hans venstra flygel, och sände i följd häraf sitt avantgarde till S:t Quentin, hvarest det intog ställning på höjderna söder om staden, efter att ha fördrifvit fienden från skogen vid Buire och byn Vermand. Ännu samma dag förlade Faidherbe sitt högqvarter till S:t Quentin. Den 18:de började fienden sitt anfall med mycken kraft; vid Vermand kämpades hela dagen utan resultat, emedan begge armåöerna förblefvo i sina positioner. I Thorsdags blef andtligen en hufvuddrabbning. General Goeben hade begagnat de två föregående dagarne för att draga alla sina trupper till sig och isynnerhet att låta hela sitt artilleri komma från Amiens, hvarest en stor brådska herrskade bland de tyska soldaterna, så att man allmänt trodde, att de fullständigt skulle utrymma staden. Den franska nordarmn angreps om morgonen i alla sina ställningar vid S:t Quentin. Man slogs hela dagen med omvexlande lycka, men då fransmännen blefvo uttröttade, och fienden oupphörligt förde nya trupper i elden, kommenderade Faidherbe återtåg till Cambrai. DPetta beslut var till en del föranledt af hans önskan, att så vidt möjligt var förskona den hårdt pröfvade och öppna staden S:t Quentin för fasorna af ett nytt bombardement. Generalen underrättade kommendanten i Cambrai, general Scatelli, om sitt beslut i en depesch, som straxt blef meddeJad i Lille, hvarest den väckte mycket uppseende. Peronne efter kapituleringen. (Efter en tysk tidning.) Den 10 Jan, på morgonen erforo vi att kapitu. Alaa 2— 2— .