ket som helst bland de föremål, som falla nom budgetens, det vill i detta fall siga styrelseomsorgernas krets. I Första Kammaren inleddes diskussionen nu liksom föregående år af grefve Henning Hamilton, hvilken talare också af flere orsaker är den mest kompetente att i dessa angelägenheter taga till orda. Hans ställning såsom ordf. i riksgäldskontoret gör honom redan ur yttre synpunkt till målsman å folkets vägnar för svenska statens finanser och den erfarenhet, han under skötandet af embetsbefattningar inom nästan alla styrelsedepartementer förvärfvat, utgör ur inre synpunkt ett stort skäl för att vid bedömandet af dessa vigtiga frågor främsta ordet öfverlemnas åt denne begåfvade man. Äfven de hvilka icke, såsom i denna tråga är förhållandet med oss, i allo kunna dela gr. Hamiltons åsigter, måste dock erkänna att bekantskapen med hans uppfattning i många stycken länder till all sprida upplysning om sakev och att sätta den i ett nytt ljus. I likhet med öfriga ledamöter af För ta Kammaren, som uttalade sig i frågan, gillade gr. Hamilton både att anslaget blifvit begärdt och beloppet af detsamma, ja, han gick i sistnämnda hänseende så långt att han yttrade sig skolat bifalla propositionen, äfven om den gjort anspråk på tredubbelt den fordrade summan. Hvad han vände sig emot var egentligen den finansplan för medlens anskaffande som af regeringen i dess framställning blifvit förordad. Enligt finansministerns förslag skulle nemligen, såsom man torde erinra sig, medlen till de extra försvarsanstalterna anskaffas hufvudsakligen genom ett inhemskt 5 00 lån på nominelt belopp af 17 mill. rdr. Detta lån skall återbetalas inom loppet af 12 år och riksdagen anmodas att för nyssnämnde tidrymd åtaga sig en under namn af vapenskatt utgående särskild tilläggsbevillning för bestridande af ränta och amortering på lånet. Mot denna plan gör nu grefve Hamilton åtskilliga anmärkningar. Denna utgift sker egentligen för den nu lefvande generationens nytta, och det tillhör derför densamma att ensamt bära kostnaden. Vidare är det menligt för statens kredit att låna för improduktiva ändamål. Hvad som hittills gifvit Sveriges finanser det verkligt stora förtroende, de i utlandet åtnjuta, är den omständigheten att alla våra statslån äro upptagna i produktiva syften, äro jernvägslån. Genom det nu ifrågasatta lånet för försvarsväsendet skulle detta ideela företräde hos vårt hittills följda finanssystem gå förloradt. Dertill kommer slutligen att riksgäldskontoret, som redan förut haft tillräcklig olägenhet af att vid sin uppläning nödgas tätla med allmänna hypoteksbankens samtidigt pågående låneoperationer, hädanefter måste konkurrera äfven med sig sjelt i sin egenskap af negotiatör för det vid sistl. riksdag beslutade jernvägslånet. Iärigenom blifver åter räntefoten inom landet stegrad på ett för den enskilda rörelsen menligt sätt. Hvad beträffar den först anförda anmärkningen synes den css från olika synpunkter kunna bemötas. De brister, som vidhäfta försvarsväsendet, bero nemligen icke uteslutande på underlåtenhet hos oss, utan äro till stor del att datera från en förfluten tidpunkt, hvarföre upphjelpandet af det bristfälliga bör fördelas äfven på dem som följa närmast efter oss. Men kan man dessutom gifva en så skarp fattning, som här skett, ät begreppet om olika generationer af skattdragande? Ar det verkligen icke i de flesta fall samma kapital i samma händer som träffas genom en uttaxering, när slutpunkten inträffar så tidigt som inom 12 år? Vi tro det, och att derför regeringen i detta hänseende träffat den rätta medelvagen. För öfrigt är det väl sannt att tio å tolf år härefter särskilda försvarsbehof uppstått, som fordra att tillgodoses; men man må icke glömma att vid samma tid bör ock en stigande nationalvälmåga hafva skapat nya tillgångar för att bestrida de nya behotven. Den anmärkning, som dernäst göres, att lånets improduktiva karakter skall forminska vår kredit, vore fullt befogad, såvidt lånet komme att upptagas i utlandet; ty i sådant fall blefve det i följd af denna egenskap icke allenast dyrare utan skulle möjligen äfven nedsätta kursen på föregående län. Men då meningen är att upplåna summan inom landet, lär ifrågavarande omständighet icke kunna tillerkännas någon större betydelse. Den raskt fortgående amorteringen på lånet skall ock förhindra att vid framtida låneoperationer i utlandet den befarade verkan af minskad kredit för staten må inträda. Af vida större vigt synes oss deremot den anmärkningen vara att staten genom den itrågaställda utvägen inlåter sig i en upplåningskonkurrens med sig sjelt som är skadlig både för det offentiga och de enskilde. Men det medel häremot som grefve Hamilton föreslår, att icke någon upplåning alls skall ifrågakomma, utan tillgångar anskaffas genom en forcerad beskattning inom några få år synes vara väl hårdt, oca det mister icke denna karakter derigenom att beskattningen göres indirekt. o mi FA oo 7) I) Ls at) 12