bedröflig skildring af den franska hordarmens illssänd. hvaraf det stora nederlaget vid S:t Quentin lätt förklaras. Då general Faidherbe, heter det i denna berätelse, i Lördags (d. 14 d:s) ankom till Albert med sina trupper, fann han alla vägar och passager till städerna starkt barrikaderade. Han erfor på samma gång, att general Goebens armekär gjorde en kringgående rörelse för att falla honom i ryggen; han lät då oförtöfvadt sina trupper företaga en svängning och satte sig i rörelse mot den väg, som leder från Cambrai till Peronne. I Måndags morse (d. 16 d:s) kamperade han i Fins, en by som ligger på denna väg, 17 kilometer till venster från Bapaume, 24 kilom. från Cambrai och 15 från Pronne. Denna forcerade marsch utfördes under de besvärligaste förhållanden. Oaktadt general Faidherbe blott afsände en ganska lakonisk depesch härom till prefekten i norddepartementet, kan man dock göra en föreställning om huru mycket hans soldater ledo under denna marsch. I det ögonblick, då de satte sig i rörelse, inträdde ett töväder och de olyckliga måste sålunda tillryggalägga en sträcka af ötver 20 kilometer, tågande i issörja öfver fotknölarne; ty de kunde icke följa landsvägarne, utan måste gå tvärs öfver gärdena. Svårigheterna vid härens tåg voro så stora, att flera 12-pundiga kanoner måste lemnas efter och först den följande dagen kunde stöta till armåen. Då soldaterna framkommo till Fins, voro de alldeles utmattade, genomfrusna af kölden och modfällda. Redan dagen efter stodo likväl deras törposter framför fienden, som drog sig tillbaka, då han märkte deras öfverlägsna stridskrafter. Medan nordarmen sålanda gjorde on diversion till venster, lät general Goeben en del af sina trupper rycka fram till höger. Redan i går på e. m. (d. 17 d:s) inberättades, att preussiska ulaner hade visat sig i närheten af Bapaume. Mairen i denna stad gaf genast mobilgardets blänkare befallning om att bortföra alla de franska vapen, hvilka blifvit uppsamlade efter striderna d. 2:dre och 3:dje Jan., antalet af de vapen, som funnos på gärdena och i husen, ger den mest sorgliga föreställning om mobilgardisternas mod och motstånd. Man räknar nemligen i tusental dem, som lemnat sina vapen i sticket. För att ersätta dem, som sålunda afgått, har general Faidherbe erhållit något folk, på hvilket han bättre kan lita. En afdelning soldater från Algier och Cherbourg har t. ex. stött till hans här. De äro inöfvade och krigsvana soldater, men deras antal är icke stort. På en annan sida af den norra krigsskådeplatsen ligger fästningen Longwy, hvilken hittills varit den enda, som i fransmännens ego stört tyskarnes norra kommunikationslinie med moderlandet. Sedan franska friskyttar börjat allvarligt oroa den andra stora jernvägsförbindelsen öfver Toul-Chålons, hade det blifvit af vigt för tyskarne att så betrygga sig om den andra längs belgiska gränsen, att de alltid skulle kunna upprätthålla en, och derför måste Longwy tagas. Detta har nu äfven lyckats, i det att Longwy måste efter ett förfärligt bombardement, som ej blott grusat den lilla staden, utan äfven förstört fästningen, kapitulera i går på morgonen, lemnande åt tyskarne 4000 fångar och ej mindre än 200 kanoner. Enligt ett meddelande till Indep. belge af d. 17 d:s, skall belägringen af den lilla fästningen Givet — som ligger på en framskjutande landremsa, hvilken skär in på belgiskt område — ånyo vara uppgifven af tyskarne. Åtminstone skall största delen af dervarande trupper ha lemnat trakten af Givet. Det är möjligt att de användts till att förstärka belägringsarmn vid Longwy, en fästning, som är särdeles maktpåliggande för preussarne att få i sina händer, emedan den tillfölje af sitt läge synes bestämd att indragas i provinsen Elsas-Lothringen (hvilken tysaarne vilja eröfra). Vid samma tillfälle har den franska regeringen uppmanat fästningens kommendant, öfverste Massaroli, att hålla sig till det yttersta. Från d. 15 till d. 20 d:s har Longwy blifvit bombarderadt och lidit mycket. I bref från Arlon (2?4 mil norr om Longwy i Belgien) af d. 16 d:s till ÅIndp. belge heter det: Sedan sistlidne Måndag har vägen från Longwy till Arlon varit uppfylld af otaliga vagnar, lastade med möbler, husgeråd och skrin at alla slag, beledsagade af qvinnor, barn, gamla och unga. När de anlände i närheten af Arlon gjorde tågen halt; de unga gåfvo tömmarne till de gamla och återvände till Longwy för att taga till muskoten. Den öfriga befolkningen söker skydd här i vår lilla lugna vrå af Belgien, hvarest de icke skola oroas af annat än vårt kavalleris oskyldiga trumpetsignaler oeh infanteries trumhvirflar, emedan vår garnison för ögonblicket är fyrdubbel mot den vanliga styrkan. Innevånarne i Longwy ha redan tre gånger företagit en dylik utvandring, men denna gången blir det på allvar. Alla, hvilka icke kunna bidraga till fästningens försvar, må antingen lemna staden eller söka tillflykt i kasematterna. I förra veckan företogos 3 utfall för att hindra preussarne från att anlägga batterier, hvilka dock blefvo andamälslosa. D. 15 var fästningen fullständigt cernerad, med undantag at den sida som vetter mot Belgien, eftersom från Longwys norra sida till vår gräns det endast är en kilometer. Natten mellan Lördagen och Söndagen sprängde preussarne jernbron vid Mont-Saint-Martin, tätt invid gränsen. Sannolikt hade man varit vårdslös med förberedelserna, ty 3 preussare tillsatte lifvet dervid. Stycken af deras kroppar blefvo slungade bort på ett afstånd af 600 fot. I Lördags skall prins Henrik (ståthållare i Luxembourg) genom ett särskilt sändebud från grefve Bismarck blifvit underrättad om, att man ämnade uppkasta batterier vid den Luxembourgska gränsen på Longwys morra sida, för att förhindra granaters kastande mot de belgiska byarne Halangy, Alhus och Aubange. Under det att underrättelser från Chanzy alldeles saknas, ingå från den sydöstra krigsskådeplatsen berättelser, hvilka dock synas i någon mån förvirrade. De tyska uppgifterna AA pm 82 PD — —-— mm mm