den TySKA uLIOnAI-1IDCTÄAIA IIDLAIISmCMu. Bombardemanget af Paris. (Efter Standard.) Lördagen d. 14 Jan. var bestämd att bevittna invigningen till den afskyvärdaste och mest onödiga grymhet, som fläckat det civiliserade 19:de seklets annaler. Ja, det kan verkligen vara fråga om, huruvida menniskoslägtets annaler kuona uppvisa något exempel på ett så gigantiskt barbari och en så upprörande grymhet. Om de offentliggjorda underrättelserna äro grundade, ha 10,000 eldbomber natten före den heliga sabbaten blifvit af de milda och menskliga preussarne inkastade midt i Paris. Fasorna vid Jerusalems belägring, såsom de beskrifves oss af Josephus målanue penna stå långt efter de fasor, som törknippa sig med belägringen af Paris. Det har blifvit förbehållet en monark, som skryter af, att han har sina attributer direkte från himlen, som ger sig ut för att tro, att han är verktyget för en plan, hvars ursprung han gör anspråk på att söka i himlen, som helsar hvarje ny mordgerning, hvarje nytt elände, han bragt öfver sina medmenniskor, som ett nytt tecken på försynens gouhet, — det har blifvit honom förbehållet, att utmärka sig med ett blodets och hämndens verk, från hvilket esterverlden, när den betraktar det förtärliga missförhållandet mellan motiv och resultat, skall vanda sig bort med harm och afsky. Den tiden är förbi, då striden mellan preussare och galler kunde betraktas som en strid mellan två nationer. Hur ofta har det icke under krigets lopp blifvit sagdt oss, att det intrådt i ett nytt stadium? Hvad är dess nuvarande sista stadium, om det icke är rätt och slätt mord, som med sin beröring kränker rättvisans heliga namn, girig åtrå efter byte och jubel öfver t:otusendetals oskyldiga mäns, qvinnors och barns qval under en at gudemen betalld hämnds falska uragt? Om Frankrike varit skyldigt, om Paris har syndat, ha både Paris och Frankrike blifvit luttrade i prörningens eld. Det är ett hån, att tala om kung Wilhelm som ett af himlen sändt redskap för ett fortjent straff. Likaså förfärlig som tanken på ett bombardemang af en vacker och folkrik stad i hvarje tid är, blifva dess fasor tusenfaldigt förökade, när de förenas med nattens mörker och hjelplöshet. Det är en raifinerad grymhet, en afskyvärd skärpning af blodoch förstörelsetörst, som karakteriserar de preussiska anförarne, då de stegra ångsten och fasan, hvars förfärliga buubärare granaterna äro, med att låta ett bombardement ega rum, då mörkret råder ötver jorden. Det var icke nog för jordens mest humana, filosofiska och civiliserade folk, att Paris skulle så vidkännas, hvad en stads bombardemang vill säga vid fullt dagsljus. Det hväsande ljudet i luften af dödens sändebud, som ju närmare det kommer blir mer och mer förfärligt och höres på en mils afstånd, tills det djefvulska förstörelseredskapet med ett ljud, nästan likt ett rytande, bebådar, att dess lopp är ändadt och dess mission nära sin fullbordan; den dofva stöten då det traflar samman med en eller annan arkitektonisk triumf, ett eller annat herrligt minnesmärke, en nationalstolthet, ett offentligt galleri eller en enskild boning; det ögonblickligt derpå följande utbrotiet, den svarta röken upplyst at flammor, som förkunna att granaten sprungit i stycken; det hastiga fallet af murar, eld på alla håll, döendes skrik, qvinnor och barns — hvilka länge darrat af fruktan och nu sändas till evigheten — allt detta är i sin verklighet förskräckligt nog, närhelst det än kommer. Men om natten, när mörkret ökar osäkerheten, och osäkerheten ökar ångsten, när dessa fasor göra en belägrad befolkning vanmäktig att hjelpa sig sjelf, att undfly faran och sörja för sin säkeruet, då söker fantasien förgäfves att fatta allt det, som ett bombardemang måtte betyda. I Lördags natt fick Paris at erfarenhet lära känna detta ords fulla betydelse. Mödrar ha setat med sina små omkring sig, bedjande Gud, att hvad helst deras öde må bli, de dock måtte skonas för preussarnes granatskärfvor; en familj har förtärt sitt tarfliga aftoumal; ett sällskap mobilgardister har setat och druckit på ett värdshus; då — har slutet kommit, kommit utan förebud. De äro ansigte mot ansigte med döden, en död i många hänseenden försarlig. För sju månader sedan voro de enda nattliga ljus, som sågos i Paris, de, som hela Europa känner, Från fönstren af präktiga hus strålade glans och värme, och flanörer visste att der gafs en stor bal. Cateerna på Boulevarden flämtade af gaslågor och der inom ljöd ett sorgfritt glam. Längs avenuerna rullade ekipager, hvars lyktor förvandlade mörkret till ljus dag. De offentliga trädgårdarne voro illuminerade, öfverallt var lif och glalje. Det enda Jjus Paris i natt har skådat, har varit det ljusskimmer, som är inledningen till förödelse. Redan ha granater fallit ned i Luxembourgsträdgården, i Invalidhotellet, i observatoriet; vi vänta hvarje ögonblick S:t Sulpices förstöring eller Louvrens tillintetgörelse. Det finnes intet skäl att vänta, det Notre Dame icke skall skjutas ned, att icke hvarje byggnad, som i århundraden varit Europas stolthet, utan förebud skall störtas i grus för att åtlyda en monarks och ett folks befallningar. som nu visa, att deras önskan icke var aft eröfra, utan att mörda och förstöra. Intet skäl, säga vi? Jo ett skäl finnes det likväl ännu; men om längre uppskof fördrages, skall äfven detta ha upphört att existera. Är Europa, är England villigt att bära detta förfärliga ansvar, att forblifva en slö och overksam åskådare till denna stora förbrytelse, denna mensklighetens outsägliga kränkning, som skall bli framtida historieskrifvares pligt att berätta? Detta är en fråga vi må göra oss sjelfva... Nu kunna vi endast vädja till de neutrala makterna och till England. Preussen har redan för längesedan visat sig döft i alla barmnertighetens, mensklighetens och rättvisans afseenden. Det har nått tinnarne at sin blodskuld. Det har med välbetänkt håg föredragit vandalismens