-llermione anländt till Vigo, hvars hamn i Augusta får lemna, enl. spansk lag, 24 timmar sörr, än den franska fregatten. Äsven en annan preussisk korvett ÅArcona har visat sig i dessa farvatten och lupit in i Lissabon, der den bevakas af de franska örlogssartygen ÅMagnanime och Magelhaen. Ballongunderrättelser från Paria af d. 17 meddela enj osffsiel barättelse om utfallet den lö:de. Kanonaden denna dag be-krifves deri såsom starkare än någons n förut. F. ån vallzördeln kring Paris, från täåstena och alla yttre bafterier besvarades elden med styrka. Om natten gjorde general Ducrot ett utsall, under hvilket han lät rasera de busmurar, som änvu stodo i parken Beau Såjour. Doe efter den 15:de uppståndna eldsvå lorna ha likväl snart olitvit släckt I medeltal ha 15 civila personer dödats om dagen. Det år förenadt med stor svårighet att tå de stora spanmälsförrälerna malda, emedan många qvarnar blifvit förstörda genom bomberna. Jou nal Otficiel offentliggör den protest, zenom hvilken dip omatiska kåren i Paris tordrar i ölverensstämmelse med solkrät tens srundsatser och bruk, att åtgärder måtte vidogas till skyddande af dem och deras egodelar. Band undertecknarne är äfven svensknorska sädebudet. Den preussiska statstidningen meddelar Bismarscks svar, så lydande: D. 17:de d:s mottog jag i Versailles en skrifvelse, hvari det under åberopande at folkrätten besärdes, att jag skulle hos de militära myndigheterna utverka, att undertecknarnes landsmän skulle tillåtas att under belägringen bringa sig och sina egodewar i säkerhet. Jag beklagar, att jag icke förmår öfvertyga mig om, att denna fordran är grundad i rolkrätten. Ovanliga och allena stående åtgärder ha måst vidtagas, för att förvandla trakten kring en stad sådan som Paris till ett förskansadt läger, och huru beklagliga följderna deraf än äro måste de likväl bäras af dem, som bebo Paris. Detta har blifvit landets vigtigaste fästning, hvarest dess hufvudhär samlats och midtibland Paris befolkning angripit den tyska hären. I afseende på sjelfva händelserna kunna härfö rarne icke gå in på att uppgifva angreppet mot Paris eller att utföra det på ett med en belägring oförenligt sätt. Afsigten med bombardementet är likväl icke att ödelägga Paris, utan att göra fiendens cenrala angreppsställning ohållbar. Tillåt mig erinra om, att det under en hel månad hölls passage öppen för alla neutrala, som önskade att lemna staden; icke allenast de neutrala makternas diplomater, utan äfven andra neutrala erhöllo på sändebudens begäran passersedlar, för att kunna komma igenom förposterna. Många af undertecknarne hafva i flera månader haft sina regeringars tillåtelse dertill, likaså flera hundrade personer, som ha sina hem i de neutrala staterna. Då intet bruk 2Jjorts deraf, kan man således antaga, att de franska myndigheterna vägrat tillåtelse att lemna Paris. Om detta vore händelsen, skulle det vara väl, om undertecknarne protesterade hos de maktegande i Paris. I hvarje fall är jag berättigad att tillbakavisa det påståendet, att de neutrala förhindrats ifrån att lemna Paris på grund af svårigheter, som belägrarne lagt i vägen för dem. Medlemmarne af den diplomatiska kåren ha intet annat medel att rädda sina staters undersåter från belägringens faror, än Paris uppgifvande. Vi befinna ess i den sorgliga nödvändigheten att nödgas lämpa de militära handlingarne efier krigförandets strängaste reglor. Att det tyska artilleriet icke afsigtligt skjuter på byggnader, hvilka åro bestämda till vistelseort för qvinnor, barn eller sjuka, behörver väl knappast försäkras, i betraktande at vårt samvetsgranna iakttagande at Gentverkonventionen, alldenstund befästningarnes byggnadssätt och batteriernas afstånd göra det mycket svårt att undvika dylika skador. Detta, såväl som tanken på de många, som skulle bli sårade och dödade, utan att deltaga i kampen, borde ha afhållit de belägrade från ett så härdnackadt försvar; men det kan ej tillstädjas en nation alt påföra sina grannar krig och derefter tro, att hänsynen för de neutrala innevånarne eller för sjukhusen skall kunna skydda dess hufvudfästning, der armeerna söka skydd efter angreppet och söka att rusta sig till nya angrepp. Bismarck. Journal Oificiel meddelar en cirkulärnote från Jules Favre till de franska sändeHuden rörande de underhandlingar, som förts ing. Frankrikes deltagande i Svartahafs-konferensen. Det synes deraf, att både grefve Chaudordy och Gambetta menat att den pro visoriska regeringen icke borde afs å en inbjudning, om den erhöll en sådan, och att Gambetta i en depesch af d. 31 Dec. s. å. uppmanat Jules Favre alt vara redo till att begitva sig till London, om England skaffade nonom ett lejdebief. Lord Granvilles inbjudning, som är daterad London d. 29 Dec. men törst d. 10 Jan, på aftonen ingick till Paris, ir ställd till Jules Favre, såsom den hyidken af delegationen i Bordeaux föreslagits till Frankrikes representant. Om de betraktelser, lenna iubjudning framkallade, uttalar den provisoriske transke utrikesministern sig på foljande sätt: Regeringen kan icke, utan att afstå från Frankrikes rattigheter, tillbakavisa en inbjudning, som hon fatt i dess namn. Visserligen kan man invända, att det är ett för Frankrike ogynnsamt ögonblick att förhandla om Svartahafs-frågan. Men just derför att det i detta ödesdigra ögonblick ensamt strider för sin ära och sin tidvaro, far det at de europeiska kabinetten hos den franska republiken tagna otficiela steget en sarskild betydelse. Det är en början till att visa oss rättvisa, en törpligtelse som icke kan agas tillbaka. Derigenom stadtästas med den alluna rattens autoritet den törsiggångna regeringsändringen och den oaktadt sina sår fria nationen rramträder på den skådeplats, der verldens öde afgöras, i åsynen af den anförare, som ledt henne i olycka, och de pretendenter, som gerna skulle vilja förfoga öfver henne. IIvem känner icke dessutom, att Frankrike, då det fått tilltrade till Europas representanter, har en obestridlig rätt att der höja sin stämma? Hvem skall kunna hålla det tillbaka. om det, stöjande sig på rättvisans otörgangl ga bud vill försvara de grundsatser som garantera dess obaroende och dess värdighet? Det skall ej uppgifva någon af dem. . Vårt program är icke förändradt. och Europa, som inbjuder den som uppställt det, vet mycket väl, att det ar hans pligt och hans vilja att fasthålla det. Man hade således ej skål att tveka, och regeringen skulle begått ett allvursamt fel, om hon afslagit det gjo da anbudet. Men i det hon erkände detta har hon likasom iag ansett. att utrikesministern icke