som vid Chatillon öfverfallit bataljonen Unna. Först tvungos de att gräfva sina egna grafvar (obs. det är en tysk soldat, som sjelf berättar detta) sedan skötos de och kastades ned i dem. IIvar och en af dem, som falla i våra händer, får sig en kula i pannan. Stota vi samman med Gariballili, blir det strid på lif och död; person kommer aldrig i fråga. Så gar det till, älskade föräldrar, dock jag mår väl och har hälsan, hvad kan jag mer begåra? Derföre friskt iramåt! I ett bref af d. 11 Dec. läses: I en by, 4 timmars väg härifrån, blef en reqvisitionskolonn öfvertallen at francstireurer och byns invånare samt i det närmaste nedhuggen. När härvarande kommendant erhållit underrättelse derom, arskickade han 3 kompanier af vårt infanteri och 2 kanoner dit. Jag mäste följa med min kanon och vi hade order att sticka byn i brand. Men detta höll på att bekomma oss illa. Byn är belägen i Vogeserna, i en skogig trakt, der minst 1500 franestircure. med goda chassepotgevär ligga gömda. Då vi anlände, togs byn med storm, gevarssalvor aflostades genom fönstren och 14 at byns förnämsta innevanare 10g0s till fånga, jemte mairen och pastorn. De, som gjorde försök att fy, nedskötos genast. Vart infanteri drog sig redan tilbaka med de fångne och gjorde halt 150V steg från byn, tör att skjuta den brund. Då vi hade afskjutit omkring 40 skott, hasc trans-tireurerna avancerat så trån skogarne, att de nådde oss med sin gevarseld. 4 hästar och 2 man ar de våra stupade, infanteriet kunde icke helur hålla stånd och det var hög tid att vi begatvo oss at, annars hade alla våra bästar gått strukit med och de båda kanonerna gått förioraue. Morgonen derpå måste vi ännu engång dit med 5 kanoner och mer intanteri, och, endast barn i vaygan skulle fu shunus, ulla andra utan undantag nedskjutas. Den 9:ue kl. 4 jå morgonen måste vi begitva oss til: UC atcauvilaim, en liten stad 5 timmars våg härifrån. hvarest besättningen, bestående at 2 kompanier landtvärn, under natten blitvit ötverfallen. En 4 timma innan vi anlandt dit, voro francstireurerna försvunna i skovgarne och kommo oss icke inom skotthall Men fandevärnet hade tapppet försvarat sig. hienuen, bestående af francs-tireurer och sjösoldater, qvarlemnade 15 döda och deras afsigt, att spranga den i stadens narhet varande jernbanebron, hade totalt mis lyckats. Jag såg en francstireur ligganuc uer, som sakert räknat mellan 50 och 60 år, barson, med ett patronkok ötver den blåa linnetröjar och ett otäckt rofvaransigte. Vi hade ett dåligt vagJas, snön låg manshög, vara fötter fröso fast vid stigbyslarne och vi kunde icke för snöyran se tio alnar IUTän oss. Huru vi hackade tänder kunnen I vä tanka er. kara föräldrar; nu först begynner doch det verkliga kriget. Dock, kunna andra uthärda dei. kan jag atven gora det; de ingen radsla. så länge en droppa tunes qvar i slashan och pipan blossar. må det gå mig hur som helst. I eu tredjo bret at d. 27 Dec. läses: Ar det manskap, som till en början utgjorde vårt batteri, återstår endast tiondedelen. Redan 4 gånger ha vi erhallit förstärkning och invänta fortfarande nya trupper.