nerna, idel manskap af öfver 40 års ålder. I väntsalen till stationen vid Klosterthor såg jag en skara at dessa stackars karlar, hvilka nu skola lemna hustrur och barn vid den halfslocknade härden, för att lIraga bort och bli kanonmat. Här och der tördes lisliga samtal inom de olika grupperna, och icke sällan i en bitter ton. Det är en hydra-: hörde jag en af dessa till soldater travesterade Hamburgerköpmän utbrista; huru många franska hufvuden de än hugga af, växa dock alltjemt ännu flera fram. Vid den varma jätteeldstaden väntsalen satt en landtvärnsman i full packning med det i ett skinnfodral instuckna geväret mellan knäna: han hade slumrat in och höll händerna hopknäppta kring geväret. Vid hans sida sutto tvenne gossar, och framför honom stod hans hustru; tysta. och med bekymrade miner betraktada de alla tre sitt slumrande stöd. I morse kl. 7, då bantåget hvisslade, marscherade en bataljon öfver torget inpå bangården, beledsagad af en svärm qvinnor och barn, men under djup tystnad, utan sång, trumhvirflar eller klingande spel. I Framför Hotel de VEurope ser man tvenne rödoch hvitmålade skyllerkurar, och skiltvakter äro uppställda vid ingången; en mängd högre franska ofticerare äro nemligen inqvarterade derstädes, under det att många af de franska fångarne ligga på sjukhusen, hvilka för ögonblicket inhysa omkring 1100 sjuka eller sårade, både fransmän och tyskar. Endast inom den hamburgska pressen, isynnerhet i folkbladen, råder något lif, stundom munterhet; men mellan de glädtiga raderna läser man nästan om snyftningar och tandagnisslan, och fastän kor stnärerna lemnat sina bidrag till de preussiska segrarnes förherrligande, ä likväl en viss förstämning omisskännelig; det som om alla de tyska karrikatyrerna och segerberättelserna vore omgifna af en sorgkant. Jag Jade särskilt märke till en plansch, delad i tvenne afdelningar, den ena: Zouaverna draga bort under trumhvirflar och entusiasm, med underskriften: So wollen wir —4; den andra: sårade fångna zouaver linka bort, bevakade af pickelhufvorna, och med underskriften: So missen wir-nach Berlin?. En annan plansch visar Napoleon III med handen på hjertat i ödmjuk ställning framför den sig högt resande greise König, som cäger: -Ieke för alla jordens länder ville jag stå så inför eder, som ni nu står inför mig. Ungefär i denna ton är hela den hamburgska folkpressen hållen, hånande än öfver Frankrikes, än öfver Tysklands olyckor och elände, och stundom hänsyftande på, hvad de flera hundratusende franska fångårne skulle kunna få i sinnet, då hela Tysklands stridsdugliga befolkning begifvit sig ut i kriget. Såframt de sista slesvigska och holsteinska bataljonerna icke inträffa, hoppas jag kunna i afton komma bort och närmare krigets skädeplatser. Här i hotellet är det lika så tyst och ödsligt som ute på gatan, och menniskorna klaga jemmerligt öfver det Lunsinnige Krieg:, som alls icke angår Holstein; men knappast träder en preussisk officer, in genom dörren och kastar sin stränga blick omkring i lässalen, förrän värden i högröstad ton säger till de närvarande främlingarne: Die neueste Nachricht meldet, dass wiederum cin Paar tausend Franzosen gefangen genommen sind!. ÅGOAQAHUe:t sT—