Riksdags-Kaleidoskop 1S71. I. (Forts. fr. n:r 14). Huruvida inom representationen, eller rättare sagdt inom Andra kammaren, förefinnas partier eller blott faktioner, kan visserligen göras till föremål för djupsinniga undersökningar af dem, som ej bättre kunna använda sin tid; men frågans afgörande är dock af ingen betydenhet, enär i alla fall ostridigt är, att hvarken något parti eller någon faktion med framgång kan påstå sig utgöra riksdagens majoritet. Man kan också tryggt påstå att i Andra kammaren icke finnes något parti, eller någon faktion, med fullt utpreglade högre politiska grundsatser, hvilka strängt vidhållas och utgöra de oupplösliga bindemedlen. Då emellertid benämningen parti antagit häfd i vårt språkbruk, så kommer jag framgent att begagna den, och tror för öfrigt att samtlige vederbörando i Andra kammaren dermed skola finna sig mera belåtna, än om jag skulle begagna de nya benämningarne: -JIandtmannafaktionen, demokratfaktioner och Lintelligensfaktionen. Åtskilliga företeelser inom de trenne partierna torde vara lämpligt att nu framhålla, enär händelser, som troligen tima under riksdagens lopp, derigenom lättare kunna förklaras. Landtmanrapartiet, för att börja med detta, är icke numera på långt när till sitt skaplynne detsamma som för några år sedan. Det är icke på långt när så dundrande och uppträder icke heller med samma animositet som i början, Skälen härtill ligga nära till hands. Det har under tidens snabba lopp förlorat sin stödjepunkt och sitt bindemedel; den förra var en bekymmersam ekonomisk ställning, hvars rätta orsaker flertalet inom partiet icke förmådde inse, och som de upplysta inom partiet funno med sina speciella syften ötverensgtämmande att förtiga; det senare, bindemedle, var föreställningen om och anspråket på återgång till protek tionssystemet, till sörment fromma för det betryckta jordbruket — den vanliga och så ofta med framgång utlagda åteln. Det var medelst nämnde föreställning, försigtigt närd, som det kunde lyckas att i landtmannapartiet indraga och qvarhalla de representanter af den egeniliga allmogeklassen, hvilka, med ensidig och oklar tankegång, hoppades att en mattlig intörseltutl skulle åsättas alla landtman aprodukter, och dermed, åtminstone för jordbrukaren, sillveräldern återkomma och befästas. Men först och främst upphörde det ekonomiska bewycket längt förr än de flesta anade, så at numera går det ej an att taga det tll utgångspunkt för partiets ledare, om de icke skulie ätventyra en for deras egen kredit menlig mss anke, och dernäst visade sig ganska snart att det ofvan antydda bindemedlet icke var hållbart, atven derföre, alt när det på fullt al var galide aut på en reaktionär väg se landtbruket till godo-, så ville partiets ledare alldeles icke älventyra sitt anseende hos den upplysta allmänheten, genom att uppträda i reakiuonens tjenst för ett sy: stem, numera ölvergitvet och som stod i strid med statsckonomiens enklaste och obestridligaste grundsatser. Det kunde visserligen synas angenämt och lölte rikt att räknas som