Senare Post. Det är ej sällan, man får höra uttalas förundran öfver, att den talrika pariserarmå: — och detsamma yttrades förr om Bazainearme i Metz — icke med öfverväldigande styrka försöker ett utfall, kastar sig öfver ty skarne på ett par gifna punkter och bjuder till att bryta sig igenom. Saken synes så lätt utförbar. Men den är det tyvärr icke. Atven i Frankrike och särskilt i Paris har man upphält gång efter annan anklagelser emot Trochu på grund af föregifven overksamhet. Trochu har förut lyssnat till dessa rop och försökt städse olyckliga utfall. Han har natten mellan sistl. Fredag och Lördag försökt ett nytt sådant med våldsam hättighet såväl mot söder (Meudon och Clamart), soa, mot nordost (Bondy och Drancy), men äfven vid detta tilltälle blifvit på alla punkter tillbakakastad. Något officielt telegram härom föreligger ännu icke, då detta nedskrifves, utan blott en notis från Versailles till Reuters Otfice i London. Det är emellertid icke osannolikt, ty pariserpressen har slagit starkt på larmtrumman: ett aktningsvärdt undantag härifrån utgör Journal des Döbats, som räsonnerar i följande ordalag, hvilka särskilt må här anföras, emedan de äfven kunna anses vara ett svaromål till de många, som jemväl här i landet föra samma tal, i obekantskap med de svårigheter som måste möta ett utfall: Nästan hela pariserpressen uppmanar, förbittrad öfver bombardementet mot våra fästen och distrikten utanför staden, våra militära ledare till att upphöra med, hvad den kallar deras overksamhet, och att leverera ett slag med fienden. Ingenting synes oss vara farligare än dessa råd, och man måste högligen önska, att generas Trochu icke skall gifva efter för denna tryckning. Intet försäkrar oss om, att ej preussarnes förskansningar äro så godt som ointagliga. Att angripa dem, är detsamma som att onödigtvis och med ringa utsigt till framgång utsätta oss för att bli upprifna. Vår rell består i att hålla fienden bunden, så att våra armeer i provinsen få tid att komma till vår undsättning, antingen genom att direkt angripa belägringsarmn bakifrån eller indirekte genom att afskära hans förbindelser och reträttlinier. Att utträda ur denna roll och blottställa hela vår styrka i en allmän kamp, det skulle, om man undantager vissa omständigheter öfver hvilka endast våra anförare äro domare, vara ett fel, som kunde föranleda tillintetgörandet af vårt sista hopp. Om Loirearmeen kunnat bildas, organiseras och allvar