Preussen och Österrike. Det amicala cousinage, som tycktes vara in ledt mellan de båda potentaterna vid Donau och Spree och gaf anledning till de mest schwunghafugen artiklar i de tyska tidningarne, visar sig blott hafva varit en raket, som brunnit ut och lemnat den gamla misstrons gråpappe: qvar vid stången. Så fordrar ä preussisk sida bl. a. Breslauer Zeit. — ett ganska bety delsefullt organ —, att kejsar Frans Joset skall, till bevis af sin verkliga önskan att vilja bringa till stånd en försoning mellan Österrike och Preussen, afskeda v. Beust, hvilket afskedande skulle utgöra början tili fösoning. Vossische Zeitung, som representerar en helt annan sida af den tyska opinio nen, menar, att det allmänna jublet öfver de båda rikskanslerernas försoning varit något för tidigt och att deras berömda entente cordialråtminstone å hr v. Beusts sida icke alldeles undanröjt frågan om pragertreden, utan endas tillbakaträngt den för någon tid. Vi alvaktderför vidare diskussioner öfver Tysklands blifvande ställning till Österrike. Ä andra sidan klaga de österrikiska or ganerna öfver att man å preussisk sida vis serligen haft ett helt orangeri med blommor hvilket plundrats, för att binda frasernas all: brokiga kransar åt v. Bismarck och v. Beust dertör att de närmat sig hvarandra, och å kejsar Frans Josef, derför att han, ättlinger af de gamla tyska eller snarare romerska hej sarne, på visst sätt gilvit sin välsignelse a upprättandet af det nya tyska riket och kej sardömet, — men icke på något sätt antydi. om den preussiska regeringen är beredd ati äfven genom handlingar och ej blott genom oro bevisa Österrike sin sympati, att understödja de österrikiska intressena. Så börja ånyo misstroendets draktände: att växa upp mella dessa båda rivaler — och så godt är det; ty Osterrike har allt skäl at taga sig till vara för såväl sammetstassen från Spree, som den från Neva: de ha klor bådtvå, med hvilka de ej skola underlåta au vid lägligt tilltälle klösa den österrikiska örnen