som öfriga liberala tidningar, och dess artiklar ofta 1 dessa reproducerats, har den dock at de mera efemera noterats såsom konservativi. Afvogheten, specielt mot hr Wallenberg, har städse varit framstående, och karakteristiskt är, att då efter fransk-tyska krigets utbrott hans penna ganska lätt igenkändes i nästan alla tidningens ledande aruklar under nio veckor, så har dock författaretörtjensten af dessa uppsatser nyligen tillerkänts en annan, ehuru dennes skrifsätt är lika lätt igenkäpneligt som hr W:s. Den på sista tiden vidtagna åtgärden, att de tre törnämsta författarne i tidningen utsatte sina signaturer under det de skrifvit, föranleddes — det är allmänt bekant — at hr Wallenbergs yrkande. Den hade bordt företagas långt förr, och man kan säga, att både för publiciteten och publicisterna sjelfva skulle det vara särdeles nyttigt, om hvarje tidnings medarbetare tilläts signera sina uppsatser. Isedarbetarne sattes derigenom, såsom förhållandet var i Stockholms Posten, i tillfälle att fullt sjelfständigt framställa sina åsigter och inför allmänheten ådagalägga omfånget och beskaffenheten af sitt vetande. Emellertid hade endast ett ringa antal läsare at Stockh.-Posten någon föreställning om att hr Wallenberg skref i andra ämnen än de, som häafördes under rubriken Ekonomiskt, tills dess genom signeringen inhemtades att han såsom författare uppträdde i en mängd andra vigtiga frågor för dagen, och jag förmodar att det hos ganska många väckt stor förvåning, att en man, så upptagen af en mängd andra maktpåliggande bestyr, kunnat haft tid öfrig att förse St.-P:n med en sådan mängd uppsatser i olika ämnen, hvilka af honom behandlats just i rätta stunden. Just emedan två så produktiva pennor som hr Nallenbergs och hr Bergstedts egnade sig åt St.P:n, har den också kunnat lemna sina läsare flera originalartiklar än någon annan bär utkommande tidning under lika tid, en konkurrens, med hvilken åtminstone allmänheten, för hvilken ju tidningarne utgilvas, icke bör finna sig missbelåten. Såvidt jag kunnat erfara, är homogeniteten ingalunda absolut i någon af våra större tidningar, och torde väl icke kunna blifva det, såvida ej de arbetande krafterna göras till maskiner. Ganska naturligt förefaller det mig, att två så skarpt utpreglade karakterer, som de begge hvilka företrädesvis uppträdde i St.P:n, icke rörande alla förekommande fiågor kunde förläkta samma åsigter: men deri torde väl desto mindre ligga något felaktigt, då ingen fråga förlorar derpå att den betraktas från olika synpunkter. Hufvadsaken är väl att hvarje författare bjuder skäl för sina åsigter och icke för egen del gör sig skyldig till inkonseqvenser, och det torde ej kunna tillvitas de nu ifrågavarande Åarbetande krafterna i Stockh.-Posien. Det var utan tvifvel ett ganska intressant försök som låg i Stockh.-P:ns uppsättning. Såsum voftfar betraktadee åtgärden ganska säkert icke af aktieegarne. Man ville fe om en frisinnad, men i human ton hällon tidning skulle af allmänheten med intresse omfattas, eller om dertill absolut fordrades det rafflande elementet, det som ea annan tidning menar med sitt uttryck: göra ljud. Stockh.Posten har icke varit rafflande, och deri ligger densammas egentliga brist. Ju mera jag kommit i tillfälle att blicka in i vårt tidningsväsende, desto mera betänklig förekommer mig den omständigheten att rassociationsidåennumera äfven tillämpas på tidnipgstöretag, icke för att samla ideela utan materiela krafter. Derigenom är den tredje statsmakten på god väg att blifva hänförlig under rubriken aflärsföretag. Är det svårt att åstadkomma homogenitet inom en udningsredaktion och dess arbetande kritter, huru mycket svårare skall det ej blifva att ernå denna egenskap hos ett större antal aktieegare i ett tidningsbolag? Man eger ej rättighet fordra att de med aktiebrefvens sörvårfvande skola komma i besittning at öfvermenskliga egenskaper, och det är åtminstone möjligt att många at dem skola betrakta tidniugsföretaget blott som en affär och tordra att grundsatserna som tidnivgen skall kämpa för icke motverka den goda vinsturdelningen som dessa aktieegare päräkna. Andra aktieegare torde ock iordra att deras individuela åsigter skola uttalas, att deras intressen skola bearbetas, att deras svaga sidor ej skola vidröras i deras tidning, och detär icke heller otänkbart att en och annan skall betr.kia akuebrefvet nåstan eåsom ett skyddseler uflat-bref. Jag sager icke a.t törhållandet är så hos oss ännu, men förhällandet är redan så i andra länder, och hvad med visshet kan påstås är, att om det är vanskligt att vara t. ex. statsråd till allmän belåtenhet, så är det lika svårt, om ej svårare, att vara redaktör för en bolagstidning till allmänhetens och akaktieegarnes belåtenhet. med fast beslut att begagna den till sjelfförs————— —T— — —