Hvarjo folks litteratur afspeglar dess stämneng, dess lynne dess temporära skiftningar on äl som dess vestående grunddrag, detta något som är dess karakter. Och ingen gren at litteraturen toljer i detta fall snabbare ti dens ocu lynnets vex ingar, än just den dramat ska. Så hande sg afven, att Ponsord, som förut skatiut törst åt det klassiska dramat (Lucrece:) och senare åt den historiska tragedien (-Cherlotte Corday), gjorde under andra kejsardomet en realistisk skåra i sin penna. Han gisslade dagens passion i klassiska former, i versar mejslade med teknisk fulländning, och så skapade han sin stora komedi IL honneur et Vargent, hvilken år 1853 hänryckte hela Paris, beredde sin författare en plats inom den franska akademiens lysa da samlund. och nu först, såvidt vi veta, gåt ofver tiljan i vår stad. Hjelten i detta stycke, Georges (hr Vagner), är i första akten rik. Ian är målare och uttalar sin önskan, att han måtte bli fattig, för att kunua med kraft bekämpa alla verldens motgångar och genom sin konst skapa sig sjolt ett aktadt namn och en sambällsställning. Denna hans önskan blir snart tillfredsstäld. IIars notarie underrättar bonom om, att hans sar, längtifrän att esterlemna någon förmögenhet, tvärtom gitvit i arf åt sonen skulder till ett belopp motsvarande denne sciares möderreart. Enligt lagen behöfver hen likväl icke offra deta; men Georges, som inser det vanhedrande i atv undandraga sig på ctt sådant rätt skyidigheten att at sina iilltärgar lqvidera sad ens skuld, offrar även sil modersearft, och står nu blott och bar, faruig alt som en modig stinsman med ungdom-kraltens svärd bana sig väg inom samhavet, Han äl-kar en rik flicka (m:ll JViborg), hv:rs fars (ur Akman) städse bir ordst heder på äpparn:, med hvilka han stundligen uttalar But fyrakt för psnningen, men likväl har denne som sin gud i hjertat. Då Georges var rik, önskade han honom till måg framför en rikare bankirson af tvetydigt rykte; men då den unge mannen plötsligt uppträder såsom fattig, afskedar han honom på bästa möjliga sätt, och flickan, som erkänner sig älska Georges, känner sig icke ega kraft att motsätta sig fadrens vilja, fastän hennes modigare och ädlare syster (m:ll Johannesen) uppmanar henne dertill. Georges känner sig nu ensam och öfvergifven af alla, och sjelfva hans konst, som hans vänner förut ej kunde höja tillräckligt högt öfver skyarne, behandlas nu så styfmoderligt af dem, att han icke ens förmår att med sin pensel förtjena sitt bröd. Ilan måste lida, derför att han bragt sin faders minne offret af sin rikedom. Den ädla handlingen blir genom den sociala förvridningen en af oreakerna till hans olycka. Georges uppoffrar penningen, för att tillfredsställa hedern; då visar det sig, att med penningen också hedern öfvergifver honom, visserligen ej den verkliga, den som ej kan åtkommas, den som bor inom hans bröst, bakom det goda samvetets sköldborg, men den yttre aktningen, som borde följa i dess spår -— utan penningar ingen heder! Här är orekligen en tragisk konflikt af högre art: hjelten är nära att gå under i kampen most en förvillad verld, derför att han vill bevara, hvad son borde vara dess diktan, såväl som hvarje individs bud: hedorn. Så långt fängslar också stycket med oemotståndlig makt åskå laren; och vi kunna lätt göra oss en sföroställning om den storartade effekt, det måste ha gjort i Pa is, der det fick framträda i sin originala skepnad, formskönt och likväl varmt, paradoxt och likväl genoman ladt af en ädel känsla, gisslande och likväl höjande, i de: att hjelten, in lividen reser sig stor och hög vid sidan af ett genom begreppsförvirring pygmåartadt offeniligt samveto. Men Georges, som känner sig så pedtryckt i denna förfärande ensamhet, svindlar och finner sin karzk ersstyrka sjunka. Han lyssnar till en bekants förslag om, att hau skall gifta siz med en gammal, men rik flicka, för at: åter komma till den yitre heder, som nu förvägras honom. Han är nära att ge vika före den sooala s orm :n och ryckas bort af dess las bara lyte, då en gammal vän (hr Pousette), som under hela aftonon representerar rellexion-elem entet. ett slags lefvunde bon sens, som är styckets personifierade moral och i hvars mun skalle, kunnat nedlägga sina gisslande sentenser, hiller honom tillbaka och förmår hans torna älskarinnas syster, hvilken alltid älskat honom, att med qvinnans tjusningskraft helt och hållet rädda honom. Det lyckas, han fattar kärlek till henne, hans konst belönas af myndigheterna och han blir rik genom ett oväntadt arf. Denna rikedom, som skalden påtv! ngar sin hjelte, är ott stort fel, en svag punkt i stycket, hvilket härigenom förlorat tll sist i dramatisk höghet. Det är liksom ett ringaktande af arbetets veskliga värde, af dess förmåga, att kunna skapa lycka, liksom en betänklig eftergift för tidens fördom, för det 3. k. positiva i den allmänna föreställningen, hvilket Georges skildrar med energi i dessa stancer: eroutiers, valets Ja aAnta An Banq